BJÖRN-ERIK HÖIJER mig som en hetär? Ville hon helt enkelt se efter hur mycket kallt stål jag tålde? Plötsligt började läpparna darra på henne. Tårar sipprade fram under ögonfransarna. Hon såg på mig på ett särskilt sätt. — Visst Jimmy — är du min vän? Nu tyckte hon det var alldeles för ljust i rummet. Jag måste släcka alla lampor utom den med grön skärm som stod i fönstret och skänkte rummet ett utifrån influerat magiskt sken. Hon stuvade ihop alla kuddarna i ett hörn och kröp ihop där som en katt. Jag fick lov att sitta på gungstolen på andra sidan det låga soffbordet. Det var inte utan att jag slet med en lust att störta ut i regnet och ta flykten före vanäran. Men givetvis stannade jag. Nu hade de tre konjaksglasen helt förflyktigat, jag var nykter men också en smula trött. Resan, luftombytet, staden, dagens och kvällens intensiva upplevelser samverkade: stundvis hade j ag lust slänga mig omkull på golvet och somna ifrån alltsammans. Det var också sim-migt varmt här inne. Ja, jag lutade mig och lät allting gå dit hon ville. 4 När jag vid femtiden på morgonen stapplade ut ur hennes port var jag en annan än när jag gick in i den föregående dag. Regnet föll liksom halvstelnat av köld, som en sorts glan-siga ståltrådar, glest men inte desto mindre skrämmande: inte riktigt regn, inte snö — men nånting halvt overkligt fött och ammat av tristess. Naturligtvis var jag alldeles slut. Jag hade gott kunnat knyta mig där i portgången om inte min bondska anständighet sagt ifrån. Ingenting betydde nånting, det ena var lika mycket värt som det andra, det kvittade lika om jag gick i paltor, våt inpå skinnet, eller i välståndspäls och med cigarr i käften. Jag letade mig gatorna fram till spårvagns-hållplatsen. Jag fick vänta tjugo minuter på en vagn. Där jag stod inne i vänthallen med upp fälld rockkrage, kurande och ruggig, frusen, moloken — påminde jag nog mest om en som kommit ut på det sluttande planet. Och inte var det heller så långtifrån. Jag undrade, om Inez verkligen somnat? Hon själv var ju alldeles slut efter alla gråt-paroxysmerna och sin ytterst rapsodiska redogörelse: jag hade fått hålla henne som en sinnessjuk och förgäves försökt tvinga henne att sluta; hon måste ner i det, sa hon, hon hade väntat i år för att få tala om allting för mig. Gång på gång kom hennes klagande: ”Visst är du min vän, Jimmy?” Samtidigt kände jag ett äckel, som gjorde mig skamsen. Men det var som om jag råkat komma i skottgluggen för en läckande slaskkärra; och det kändes som om hela den här platsen, ja hela staden — ju närmre centrum, ju större stank — var infekterad. Därhemma hade jag i radio kontaktat storstaden, Europa, ja hela jorden. Kulturen yppade sig för mig via högtalaren. Den hade alltid stimulerat mig och lockat mig. Och jag tvekar inte att erkänna, att jag satte inte minst värde på den frihet, som den så tydligt deklarerade. Fast jag, som sagt, inte var nån novis som man, längtade jag efter den större rörelsefriheten här. Därhemma gäller det att hålla sig inom skaklarna eller utveckla en brottslingslik slughet eller så beväpna sig med brutal cynism: för mig var allt detta svårt att finna sig i. Hur många gånger hade jag inte sagt mig, att vår instängda sexualmoral, till exempel, var en grov kränkning av den sanna människonaturen! Familjen är en lögnkonstruktion! sa jag mig gång på gång, när jag utan framgång slet i mina kedjor. Och så vidare. Allt som allt hade jag förbundit staden med friheten att verkligen vara människa. Där jag stod och frös inpå skelettet, tyckte jag, att jag fått staden över mig i form av en slaskhink. Inez’ röst ackompanjerade mina känslor som en kvävd fågelsång ... ”Det måtte börjat den där gången jag måste gå ner i källarn ett ärende. Det fanns inget 186