EINE KLEINE NACHTMUSIK lyse. Jag gick och tog på stenväggarna. Dom var alldeles fuktiga och kalla. Jimmy: när jag sträckte ut handen efter gräddskålen låg det en stor — död — svart... Och jag råkade ta på den!” Jag skrattade naturligtvis. ”Herregud!” försäkrade jag. Men hon rusade fram till mig i gungstolen och klamrade sig fast vid mig som ett barn. Hon darrade. Fasa och ångest. Sen skrattade hon till och gick tillbaka till sina kuddar. ”Du förstår, Jimmy: i mina drömmar... Och jag har vaknat ute i skafferiet, förstår du, ute i tamburen, i trappuppgången — det är inte roligt. Men sen, den där gången då Göran och jag...” Hennes ångest: ”Jim, svär att du är min vän!” Jag bedyrade. Hennes egendomligt sexuella ton: ”Kom hit, Jimmy, och var hos mig! Vill du?” Och jag min knöl rusade fram. ”Nej nej, Jimmy, inte så, inte så!” Men jag får sitta och se på henne och hålla hennes händer. ”Så är det bättre. Vad du är snäll, Jimmy!” Om Göran: ”Vi sprang och lekte och var som barn och glömde bort allt ont som varit med oss. Han jagade mig från plats till plats. Jag höll undan. Det var en underbar dag med tusen fåglar. Så föll jag omkull i gräset. Jimmy: då ligger det en — stor — död — i gräset! Jag opp och i väg. Jag sprang och sprang. Göran efter och skriker: ’Vad är det med dig, Inez?!’ Jag faller ihop. ’Jag vill inte se! Jag vill inte se!”’ Morgonljuset höll på bryta igenom nattmörkret. Alla lampor och lyktor hade ett blott inbillat sken, allting var grått i grått. Men på marken mellan spårvägsrällarna blänkte det fett i spilloljan, som i naturstridiga regn-bågsfärger vred sig omkring sig själv i orm-liknande ringar. Vart jag såg — klibbig sörja. (Började jag se syner?) ”Han missförstod mig alldeles. Han trodde jag gjorde mig till. Han förebrådde mig för pjosk. ’Du’, sa han, ’som har tagit bort, ska förbanna mig inte påstå, att du...!’ ’Göran! Göran!’ grät jag och jämrade mig, men han bara slängde mig ifrån sig och gick. För alltid!” Och hon berättade naket om sig och den hon kallade Göran. De hade träffats i metodisterna och gått i samma kurser och planerat tillsammans för framtiden. Göran var knappt fyllda nitton. Så bar det till. De måste låta ta bort, givetvis. De fick låna verktyg. ”Av en som jag känner, Jimmy, som brukar laborera. Han undervisade mig. Men han vägrade att göra det på mig. Tnte på min egen flicka!’ sa han — nu sa jag visst för mycket? Jag undervisade Göran.” Den tydligen mycket känslige unge mannen hade darrat på händerna — men nöden har ingen lag. Jag tänkte, när jag såg spårvagnen komma: Ge flickorna åt de unga genierna! ”Göran grät. Han gjorde illa mig för hela livet. Jag kan aldrig mera få bam. Nu vet jag inte var han finns.” Sen blev hon cynisk, det var som om hon befriat sig från skuld, alldeles modernt fri låg hon där och såg mig i ögonen och ömsom sög mig till sig, ömsom stötte mig ifrån sig med sitt eviga: ”Inte så!” ”Jag blev så förbannad, då jag såg att allting gick i dig, Jimmy! Försök inte förneka det. Du vart alldeles fascinerad, tror du inte jag såg det. ’Ni måtte haft tur!’ Jojo. Och du avundades oss glansen och lyckan, eller hur? Men hade du haft aldrig så lite skarpsinne, så hade du kunnat se baksidan av framsidan. Men den såg du inte. Nähä då. Du inte ens-engång kände lukten av den. Rötan!” Jag kunde ju inte på villkorsvis ta henne ifrån den villfarelsen. Hon fick gärna tro, att jag trodde. Så pass knepig är jag ändå, att jag kan hålla mig på rätta sidan katastrofen: hon skulle antagligen klöst mig, om jag sagt 187