BJÖRN-ERIK HÖI JER henne vad jag tänkte. Hon fick alltså ösa ut sin besvikelse över mig. ”Allting är ruttet. Han har tre fyra på sidan om. Mamma vet om allting. Dom där kumpanerna har allt möjligt snuskigt för sig: det är hausse i snusk, vet du väl. Mamma lider stilla. För hans skull, kan du tänka! Och för min skull! Som om hon skulle vinna nånting på det! Kan du tänka dig, Jimmy: en gång försökte hon skaffa sig en älskare själv; men det begriper nog tillochmed en som är så lättlurad som du, hur det skulle sluta: hon med sin trohet. Han är i alla fall ärlig, han skulle aldrig förfalla till hennes hycklande trivselskratt och pladder. Om hon åtminstone ville skrika! Men nej. Också hon vägrade hjälpa Göran och mig. Men att hon andades ut, då det tydligen gick vägen. Ruttet, ruttet! Och allt annat hemma hos oss: på en lina av fräckhet, går det så går det. Men knappt har det knäppt i dörren — så står profossen på lut.” Jag steg in i vagnen. Ensam i hela kupén åkte jag den slamrande resan tillbaka till centrum. Jag kröp ihop i det kalla hörnet av trä och metall och försökte få en blund. Då bara framträdde hon ännu tydligare. Hennes nu egendomligt hesa röst skar igenom allt bullret som en förtvivlad kontur. ”Sen hade jag Erik. Nåja, jag hade bedragit Göran med Erik några gånger, det hade blivit så. Göran var fin och vek, det fanns inget brutalt girigt i hans händer. Men Erik var helt annorlunda. När jag blundade, kändes hans händer ludna: några gånger trodde jag det var ”Apan” jag hade på mig. — Sen har jag haft Herbert.” Hennes egendomligt falska skratt... ”Han är lika gammal som pappa om inte äldre. Han har en sån rolig mage. Jamen vad gör nu det? Har han mage så har han. För resten, en man ska ha mage. Han älskar mig. Vi kanske gifter oss, vi får se. Bara han blir frisk. Han är sjuk. Kriget. Men när han blir frisk.” Äckel fyllde mig ända upp till halsen. Hon såg det. Då stirrade hon på mig med hat och cynism, sin flinke fars dotter. ”Jaså ru?” sa hon med hans jargong till och med. ”Ursäkta”, sa jag, ”jag börjar visst bli lite trött.” ”Trött?” Hon skrattade sensuellt och makade sig in mot väggen, samtidigt hon sträckte ut hela sin förföriska kvinnokropp. ”Men så lägg dig då, i Jessu namn! Jimmy! Här!” Jag drog henne till mig. Nåja, hon kom sj älv. ”Inez!” stönade jag, med skammen ytterst ut på mina tusen känselspröt. ”Dumma Jimmy!” svarade hon. ”Du tror väl inte man är nån nunna, heller!” Men sen låg hon stel och kysk i mina armar. Plötsligt förändrades hon och strök mitt hår. ”Jag är din syster, Jimmy, visst?” Det var så nära att jag bett henne fara längst in i helvete. Men jag väntade och väntade. Min stund skulle nog komma, bara jag höll ut. Hon sa, att hon velat ha musik. ”Nej nej!” sa hon, då jag tänkte stiga upp. ”För resten musik: vi har ju musik. Har vi inte?” Jag sa, att vi hade musik. EINE KLEINE NACHTMUSIK — viskade jag drömskt. ”Spröd som du, o Beatrice!” Hon riktigt spann av förtjusning. ”Å visst!” utbrast hon. ”Du är ju poet, Jimmy!” Och så var hon poetisk och deklamerade första strofen i en pärlagerkvist-dikt. Nu löser solen sitt blonda hår. Hon fick hemlängtan på det. ”Att gå och kliva där i backarna, Jimmy. Att komma fram till gamla Näckrostjärn. Minns du: vi badade i den om somrarna, pojkarna på bortre sidan, flickorna på hitre, vi hade stora eldar på stranden, fast solen gassade het, allting var så vackert och naivt. Och ljust, Jimmy! Ska vi fara dit?!” För att strax bli en annan. ”Om det varit andra också kommer jag inte 188