EINE KLEIN E NACHTMUSIK ihåg just nu. Men det har det nog. Då man har denna sexualitet i blodet. Har man så har man — och jag har. Det är min natur. Har jag gjort min natur själv? Nej. Men — gud i himmelen vilken metodist, va!” Och så tårar, förstås, floder av tårar. Jag tyckte åtskilligt synd om henne. Ja, jag kände en om kärlek erinrande ömhet och försökte få henne att förstå det. Hon grät och drog mig närmare intill sig. Till sist orkade jag inte mera, utan satte mig upp och sa, att jag nog måste gå min väg. Också hon satte sig upp och strök sina svidande ögon. Hon undrade, hur mycket klockan kunde vara? Jag sa det. Hon ruskade på sig. ”Så mycket? Gud, vad ska allt folk tro om oss!” Hon frågade, var jag bodde? Jag sa, att jag var utan rum. ”Har du inget rum?” Hon gick bort till spegeln och sträckte ut armarna mot sin vackra bild, som på intet vis berättade sanningen om hennes kropp och själ. I den romantiska belysningen och för mina pinade ögon liknade hon en ännu inte utslagen blomknopp: spröd och eterisk lät hon ana den fulla skönhet som snart förestod. Jag kom mig inte för att stiga upp. Som en tiggare utan stolthet satt jag och väntade. Kanske ändå? Så kom hon tillbaka och lutade sig ömt mot mig. ”Men då får du lova att säja ifrån, när det börjar brännas!” viskade hon. Jag drog ner henne på ottoman. Hennes ansikte var alldeles förvandlat och liksom överdraget och uppsvällt av en lystenhet utan gräns. Snart hade jag brutit sönder resterna av hennes motstånd. — Ja nu går vi inte längre! Konduktören kom och stötte i mig, jag hade visst tuppat till? Omtöcknad steg jag ner på refugen och försökte anta ett lite värdigare utseende genom att fälla ner rockkragen och sopa av mig regn och damm, eller vad det var som klibbade på mig. Staden höll på att vakna. En åkarkamp kom och klampade gatan fram; ljudet av hovarna mot markbeläggningen hade så när kommit mig att dra på mun. Vad i herrans namn hade bönder i stan att göra?! Skjutsen, på väg till eller från Torget, antagligen, lomade i väg åt sitt håll, och jag gick åt mitt. Det var en bra bit till stationen, men jag föredrog att gå hellre än att invänta anknytande spårvagn. Mystiska figurer dök upp och försvann i morgondiset, mer än en påminde mig om en som jag trodde svunnen tids fattiga existenser. Diset tätnade till en mjölkaktig kall dimma, full av stämmor och ljud som förvisso bara provades innan den verkliga konserten. En optimistisk fyllbult tornade emot mig och passade på att preja mig på en tvåkrona; jag gav honom en för att bli av med honom så kvickt som möjligt. Han trodde visst inte sina ögon, eftersom han svor efter mig. Kanske var jag för burdus? Nu ringde det i klockor nånstans långt borta och högt upp i dimman. Bing-bång...! Där rann spårvagnen förbi. En sen eller tidig lyx-bil blänkte till och försvann. Jag måste väl ner till min väska i första hand. Stationshållen var nu som tidigare mitt stadscentrum, jag måste hasa mig dit för att dirigera fortsättningen från nån av bänkarna där. Där fanns tak och telefonhytter. Och tåget hade man bakom ryggen, för den händelse... Inez’ röst följde mig hela tiden. Men nu var den återigen klar som i början, fastän draperad med hennes underbara varelse. Hon var verkligen vacker ... En sorts svart Beatrice som inte ens hade de klassiska måtten — men ändå en dröm-och diktvarelse. I motsats till diktens Beatrice befann hon sig snarare i Helvetet än i Paradiset. Hon måste väl purgeras... Hennes röst hade ibland en klang som av härdat stål: ”Dom tror att dom genomskådat livet. Åtminstone tror han det. Vad hon tror, vet jag väl inte, hon är ju — otrolig. Han har inte genomskådat nånting! Men ett ynkligt vrak är vad han är, en genomförlj ugen snylt 189