BJÖRN-ERIK HÖI JER gäst och parasit. Går det så går det — är hans filosofi. Det går inte!” Sig själv kunde hon väl inte se. Då tog hon sin tillflykt till den där otäcka barndomsupplevelsen. ”Du förstår väl allting nu, Jimmy? Alltifrån den stunden... Jag är sjuk, förstår du, sjuk. Mitt arbete, min examen, min sociala ambition? Är du så förbannat korkad? Eller menar du, att jag ska gå omkring och skriva folk på näsan ...?!” Purgatorium... Eller vad i helvete jag ska kalla det! Och själv befinner jag mig mitt uppi det. Tror någon att jag tog första tåget hem? Fel. Äcklet kväljde mig. Men det tog inte värst lång stund, innan det förvandlade sig — eller mig. Det var som om jag fått kroppen full av feber... Med en hel månads trettio hemlighetsfulla nätter framför mig gick jag först ner efter min väska, slank sen in på ett tidigkafé. Käringen-megäran bakom disken föreföll mig helt mänsklig. Jag beställde kaffe, hett som helvetet, och frågade om hon hade nån klassisk musik. Eftersom jag var enda kund gick hon mig surmulet till mötes och spelade upp Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. 190