ÅKE JANZON UR MÖRKRET KRING SHAKESPEARE ”Still better and ivorse.” Ophelia. All prisvärd strävan till trots hos de litteraturens oumbärliga vänner som i sin varmblodighet anser det viktigare att veta hur en författare mådde än hur han skrev, finns det ändå diktare om vilkas liv man nästan ingenting vet. Om aktören, sedermera teaterdelägaren William Shakespeare, enligt traditionen — stödd åtminstone av några sparsamma men av allt att döma autentiska anteckningar av de samtida kollegerna Ben Jonson, John Webster och andra — författare till de dramer, sonetter och dikter som bär hans namn, vet man så litet att fantasifulla individer mycket oroats vid tanken på att så ryktbara och lysande verk skrivits av en så föga prominent person, en person som inte tycks ha skilt sig nämnvärt från mängden (om inte möjligen genom sin älskvärdhet). Eller kan man kalla dem fantasifulla? Egentligen hade väl Miss Delia Bacon och W. H. Smith som på 1850-talet till tröst för plågade sinnen lanserade teorien om Francis Bacon som författare till Shakespeares skådespel en ovanligt klen fantasi. De fick också sitt välförtjänta straff, när den märklige tysken Reichel några decennier senare fann sig föranlåten att konstatera att både teatermannen Shakspere och lordkanslcrn Bacon var svindlare. Den verklige författaren hette visserligen William Shakespeare men var naturligtvis inte identisk med den enkle skådespelaren från Stratford. Han var ett mystiskt geni, en okänd poet med övernaturliga gåvor och sannolikt (!) samma person som den ”Willy” som nämns i ett poem av Spenser. Men det (möjligen omedvetet) geniala i Reichels teori var att den för fäktade att denne Willy Shakespeare inte hade skrivit bara de berömda dramerna och dikterna utan också — förmodligen på lediga stunder — författat alla Bacons skrifter. Den tidigare Baconteorien var en platt och en smula småborgerlig önskedröm. En dröm om att den utvalde diktaren skulle vara en berömd filosof av hög börd ”på höjden av sin tids bildning”. Men med Reichel lyfter sig fantasiens örnvingar i Shakespeareproblemets historia. Hans slutsats är grandios som en jordbävning, först det dova, elaka mullret, sedan den väldiga knallen och så — ingenting. Bacon hade naturligtvis inte skrivit Shakespeares arbeten, men Shakespeare hade gjort sig mödan att skriva Bacons, och denne Shakespeare är en av historien fullständigt okänd individ ... Argumenteringen har inte riktigt samma grandezza som helhetssynen, den offrar en aning åt det ro-maneska, när man måste föreställa sig herrarna Bacon och Shakspere (observera aktörens stavning!) delande rovet efter den i ensamhet och fattigdom avlidne ”Willy”. Att Reichel fick andra att tro på denna rövarhistoria är kanske inte en så märkvärdig bedrift, men att han trodde på den själv måste betecknas som beundransvärt. Samma svindlande höjder som i kapitlet Reichel har väl Shakespeareproblemets historia sedan dess inte nått, även om baconianerna då och då gjort övermänskliga ansträngningar, vilka kulminerade 1914 när Sir E. Durning-Lawrence upptäckte att Bacon också var den verklige författaren till ”Don Quijote de la Mancha”. En rad av lysande ädlingar — Sir 3 BLM 1952 III 193