ÅKE JANZON Walter Raleigh, lorderna Derby, Rutland, Southamptom, Oxford etc. och till och med drottning Elizabeth — har också förts fram som rättmätiga kandidater till äran att ha författat världens förnämsta dramatiska æuvre. Några av dessa ”lordteorier” är inte bara aktningsvärda bidrag till ”den mänskliga dårskapens historia”, de har också genom sin likartade argumentationsteknik ett visst vetenskapligt intresse som exempel på hur samma material kan utnyttjas för högst divergerande tendenser — när vetgirigheten lämnar centrum ur sikte och börjar dansa i periferien. Den som vill ha närmare upplysningar om denna specialvetenskap, där villkoren för framgångsrik verksamhet är lösaktigt omdöme och blind tillit till oväsentligheter, bör läsa Harald Gyllers koncisa och lärorika översikt ”Shakespeare eller icke Shakespeare det är frågan”. Boken är lika liten och tunn som den är behaglig, förnuftig och lärd. Inte många böcker är värda en så monumental komplimang. * Det kan vara värt att till somligas förtvivlan betona att man bland baconianer och anhängare av lordteorierna knappast hittar några litteraturhistoriker eller kritiker av facket. De har ju också i allmänhet full sysselsättning med att hugga ned varandra på mera centralt belägna slagfält. En sådan närkamp pågår för närvarande mellan den spanske humanisten och diplomaten Salvador de Madariaga och den ryktbare och hängivne Shakespeareutgi-varen J. Dover Wilson. Angripare är Madariaga och fastän han gärna tar betäckning bakom en sköld av artighet och uppskattning kommer han motståndaren rätt väl in på livet. Professor Wilson verkar inte alldeles angenämt berörd och har nyligen i tredje upplagan av ”What Happens in Hamlet” parerat hetsigt med osäker ripost. Striden gäller Hamlet och man kan studera dess viktigaste fas i Mada-riagas bok ”Hamlet i ny belysning”, översatt av Gunnar Sjögren som av allt att döma är en synnerligen sakkunnig person. För att fullt uppskatta Dover Wilsons och Madariagas insatser bör man kanske ha en aning om Hamletlitteraturens annaler. Och man skall då finna att Hamletproblemet i nästan lika hög grad som det s. k. Shakespeare-problemet givit utomordentliga bidrag till dårskapens historia. Extravaganta resultat nåddes framför allt i Tyskland under senare hälften av 1800-talet. En herre vid namn Gerth såg i dramat ett intrikat försvar för protestantismen, medan Spanier och andra lyckades tolka det som en apoteos över katolicismen. Av dessa mer eller mindre allegoriska uttolkningar intar Meisels’ en hedersplats: för honom var Hamlet den typiske juden. Och 1875 utkom på engelska ett arbete av Mercade, som löser skådespelets gåtor på ett sätt som nästan för en orolig tanke till Stuart Gilberts (onekligen mera befogade) analys av Joyces ”Ulysses”. Enligt Mercade representerar Hamlet sannings-sökandets och framåtskridandets princip, Clau-dius ondskans och förvillelsens, medan Ofelia är kyrkan, Polonius kyrkans absolutism och tradition. Vålnaden är kristendomens ideala röst, Fortinbras är friheten osv. Försöken att förankra dramats intrig i en historisk verklighet är likaledes legio och kan ibland snudda vid en förnuftig tanke. Åtskilliga författare har sökt läsa ”Hamlet” som en satir över Maria Stuart och hennes äktenskap méd Both-well efter mordet på Darnley. Annars är det givetvis earlen av Essex som varit mest lockande att sätta i förbindelse med Hamlet. Till och med Dover Wilson är benägen att i Hamlet-gestalten se ett ”everlasting memorial” över den säregna och avgudade idolen Essex. Bland psykologers och fysiologers ansträngningar att lösa gåtorna kan man notera en och annan vidunderlig höjdpunkt i debatten. En amerikansk läkare bet sig överlycklig fast i frasen ”fat and scant of breath” och ställde en sinnrik diagnos: den arme prinsen led av fett-hjärta med alla de betänkliga följder en sådan åkomma kan ha. Fröet till en litteratur om 194