UR MÖRKRET KRING SHAKESPEARE Hamlets fetma var sått. En ännu djärvare åsikt utvecklades av Vining 1881. Han ville förklara Hamlets ”svaghet” genom att urgera att prinsen var en kvinna som (på grund av ett förbiseende?) blivit uppfostrad som en man. Man kan här som ofta lätt få intrycket att i synnerhet det slutande 1800-talets vetenskapsidkare drevs av en sensationslystnad som numera huvudsakligen är förvisad till mera kolorerade periodica. Men vill man vara vänlig kan man se Vinings teori som en symbolisk överdrift av en tendens som gjort sig gällande både före och efter honom. Man hade tyckt sig finna påfallande feminina karaktärsdrag hos Hamlet. Inte bara den notoriske storskrytaren och my-tomanen Frank Harris — som man egendomligt nog kan se citerad även i ganska aktningsvärd litteratur — var redo att finna utpräglat kvinnliga drag i Shakespeares verk och personlighet. Till och med en så väldig auktoritet som A. C. Bradley har givit uttryck åt en liknande uppfattning. Att psykoanalytikerna här har tagit tillfället i akt till sinnrika över- och underbyggnader är naturligt. Det geniala med all psykoanalytisk tolkningsmetod är ju att den är dömd att lyckas. Det enfaldiga med den är att dess problemlösningar i allmänhet liknar varandra som bär. Om en analytiker kommer till den uppfattningen att Hamlet var homosexuell och älskade Laertes, och en annan menar att Hamlet var heterosexuell och ville ligga med sin mor och döda sin far, verkar ju resultaten rätt olika, men det torde endast bero på att analysen i det förra fallet stannat vid ett visst stadium. I grunden undgår vi aldrig vår psykes eminenta nyckel: Oidipuskomplexet och dess varianter. Den öppnar till sist alla garderober... Hamlet är givetvis en garderob mitt i blickfältet. Enligt Freuds tolkning — jag följer här Fritz Wittels’ framställning — kan Hamlet inte hämnas sin far, inte utföra vålnadens befallning att döda styvfadern, emedan mordet på hans far var en gärning som Hamlet själv länge hyst planer på i sitt omedvetna. Därav hans obeslutsamhet. Han tvekar och tvekar tills det är för sent och han själv ligger död på scenen tillsammans med de andra prominenta gestalterna. ”Hamlets omedvetna skuld dödar honom samtidigt med hans offer. Diktaren själv är uppenbart inte medveten om detta dolda motiv, men hans omedvetna sträcker ut sina klängen och stimulerar det omedvetna hos publiken.” (Wittels.) Till detta kan man först säga att det är få diktverk som i så hög grad som ”Hamlet” inbjuder till en tillämpning av teorien om Oidipuskomplexet. (Till och med i långt högre grad än själva Sofokles’ ”Kung Oidipus”, som ju är baserad på en tragisk anekdot där hjältens själstillstånd inte har det ringaste samband med de gärningar han råkar begå. Först när han begått dem börjar dramat, och dramat är en annan historia, en historia om gudarnas obeveklighet, om ödets lek med råttan och råttans hemska öde. Dramat ”Kung Oidipus” har naturligtvis större likheter med ”King Lear” än med ”Hamlet”.) Man måste också erkänna att Freuds förklaring till Hamlets tvekan och obeslutsamhet är fyndig — den tycks inte ha överträffats av någon senare psykoanalytiker. Dr Ernest Jones har i en ganska nyutkommen bok ”Hamlet and Oedipus”, som bland annat innehåller en överväldigande redovisning för mångåriga studier i Hamletlitteraturen (varav denna artikel i några fall tacksamt profiterat), också hållit sig till Freuds grundteori men gjort en ytterligt invecklad överbyggnad, som lätt kan framkalla svindel. Han hittar i tragedien så många symboliska fadersförhållanden att man till sist tycker sig läsa en ekvationslära. När man läser Jones’ utläggningar förefaller Freuds tolkning i sin djärva enkelhet inte bara fyndig utan också träffande — åtminstone såtillvida att den fäster uppmärksamheten på det faktum att det brottsliga förhållandet mellan Claudius och modern intar första rummet i Hamlets tankar och tanken på den skändligt mördade fadern på sin höjd det andra. Detta faktum har också —givetvis utan att de accepterat teorien om Oidipuskomplexet — betonats av både Dover Wilson och Madariaga. 195