ÅKE JANZON Redan i sin tidigare bok ”The Essential Shakespeare” framhöll Dover Wilson att det finns ett drag av avsmak för det sexuella, ”a strain of sex-nausea”, i nästan allt Shakespeare skrev efter 1600.1 Hamlets första monolog och i hans samtal med Ofelia och med drottningen framträder denna avsmak på ett sätt som ofta blir ytterligt brutalt. Wilson förklarar de stora utbrotten som Hamlets förtvivlan över moderns incest — men avvisar inte heller tanken på sonlig svartsjuka. Även hans uppträdande mot Ofelia vill han gärna tolka på ett sätt som väcker till liv minnet av en kvinnlig forskare Lily B. Campbell som i en utomordentligt lärd bok analyserade ”Hamlet” som en sorgens och smärtans tragedi, ”a tragedy of grief”. Mada-riaga har en betydligt brutalare uppfattning, i synnerhet av Ofeliascenerna. Ofelia blir i hans version en elizabethansk flirt, och med en nästan förvånansvärd iver försöker han övertala läsaren att inse att hon måste ha haft ett intimt förhållande med Hamlet, men ett förhållande utan kärlek — från någondera partens sida. Endast så kan Hamlets minst sagt ohöviska beteende och repliker förklaras. Endast så kan också hennes vansinne förklaras! Hänvisningarna till hennes älsklighet och oskuld är bara avsedda ”att understryka spänningen i hennes själ mellan hennes hemliga jag och den hon synes vara”. När Hamlet bryskt avbryter deras förhållande, ”lämnas hon avskuren från världen genom sin hemlighet”. När hennes far dödas och Hamlet skickas till England blir trycket outhärdligt, ”hon måste tala om allt. Vid sunt förstånd kan hon inte tala, sinnessjuk måste hon bli.” Man kan förstå Dover Wilson när han blir så rasande över en sådan tolkning att han i exalterad vältalighet alldeles glömmer att argumentera mot den. Ett par århundradens teatertradition med en älsklig och oskuldsfull Ofelia gör det inte lätt att acceptera denna drastiska demaskering. Och förmodligen är den alltför drastisk. Men om man bortser från ögonblickets chockverkan och från Madariagas alltför envisa och skarpa sätt att pressa detaljerna efter sina speciella syften — ligger ändå inte detta sätt att förklara Ofelias historia i stort sett rätt nära till hands? Och ligger inte litet av dess chockverkan nu i att det i sina grunddrag är en så gammal historia, en så vanlig historia ... med säv som susar? Hurudan var den Hamlet som kunde behandla sin Ofelia så bryskt och tala till henne så hjärtlöst? Han var, menar Madariaga, samme man som kallblodigt skickar sina gamla kamrater Rosencrantz och Guildenstern till en säker död och som utan att tveka sticker värjan i mannen bakom gobelängen. Vi är här långt från den vackra romantiska urbild av Hamlet som en gång i tiden lanserades av Goethe: en vacker, ren, ädel och utomordentligt moralisk natur utan den nervstyrka som gör en hjälte, en man som vacklar under en börda vilken han varken kan bära eller kasta av. Madariagas Hamlet är ett barn av Macchia-vellis tidevarv, en egocentriker och egoist som handlar raskt och tveklöst och till och med svekfullt — om han själv känner sig hotad. Världen är för honom uppdelad i två delar, en yttervärld som är av föga betydelse, och hans egen värld, en värld av största betydelse. Att Claudius hade dödat hans far ”var en händelse som låg utanför Hamlets skinn. Den var främmande för honom, likgiltig för honom.” I djupet av sin själ var Hamlet alltför förankrad i sig själv för att helhjärtat kunna ge sig hän åt en uppgift. När han slutligen i sista scenen verkligen dödar Claudius är det därför att Claudius ville döda honom. Naturligtvis kan Madariaga i fråga om oändlig nyanseringskonst inte mäta sig med Bradley och inte i filologisk och bibliogra-fisk lärdom med Dover Wilson, men hans magistrala helhetssyn på Hamlets egenart är inte bara imponerande — det blir svårt att överträffa den. När Bradley och Wilson talar om ”Hamlet” som ”a study in genius” blir det ändå inte annat än en delkarakteristik. Madariagas egocentriker med sin grandiosa intellektuella energi och sin egoistiska sensibilitet är ett porträtt i helfigur, alltigenom konsekvent 196