UR MÖRKRET KRING SHAKESPEARE tänkt — så länge Madariaga får råda. Men det är ju ändå alltid Shakespeare som skall ha det sista ordet och hans konsekvens var kanske ändå inte lika stor som Madariagas är. Det har för övrigt också Madariaga till sist insett, och efter sin briljanta exposé över den i hans tycke (och med hans tolkning) invecklade men ”kristallklara” pjäsen är han oförsiktig nog att påtala en serie inkonsekvenser som diktaren måste ha gjort sig skyldig till. Det är nästan idel kända gåtor, det välbekanta problemet om Hamlets ålder, de något slarviga och motsägelsefulla uppgifterna om Hamlets vistelse i Wittenberg och framför allt Hamlets osannolika berättelse om sitt äventyr hos sjörövarna. Till sin glädje (eller förtret?) har nog Madariaga nu haft tillfälle att ta del av en bok som med. stor fräckhet erbjuder en lösning på sjörövar-gåtan. Det är den inte särskilt blygsamme ungekritikern D. S. Savage som i ”Hamlet and the Pirates” har kommit underfund med den storpolitiska intrigen i dramats periferi och serverar oss förklaringen att Hamlet i förväg var i maskopi med ”piraterna”, som tillhörde For-tinbras’ folk, tillsammans med vilken Hamlet konspirerade mot Claudius! Måtte Don Salvador under sin kristallkrona glädjas åt detta tomtebloss i mörkret kring Shakespeare! Harald Gyllers ”Shakespeare eller icke Shakespeare det är frågan” är utgiven av Sällskapet Bokvännerna 1951 och kostar 6: —. Salvador de Madariaga: ”Hamlet i ny belysning”, översatt av Gunnar Sjögren, har utkommit på Natur och Kultur 1951. 12:—. J. Dover Wilsons ”The Essential Shakespeare” utkom 1932 (Cambridge University Press, 5 s.) och ”What Happens in Hamlet” 1935, tredje utökade upplagan 1951 (samma förlag, 25 s.). Ernest Jones’ ”Hamlet and Oedipus” kom 1949 (Gollancz, 12 s. 6 d.). D. S. Savages ”Hamlet and the Pirates” publicerades 1950 (Eyre & Spottiswoode, 9 s.). En studie över ”Hamlet i psykoanalytisk belysning” finns på svenska, författad av Erland Lindbäck (”Studier tillägnade Anton Blanck” 1946). Ett i sitt slag inte ointressant bidrag till försöken att lösa det s. k. Shakespeareproblemet har åstadkommits av J. O. Rohnström: ”Vem var Shakespeare?”, 1944. Ovan har naturligtvis endast en bråkdel av den nyare Hamletlitteraturen noterats. Det kunde finnas skäl att hänvisa till åtminstone G. Wilson Knights stora och originella essayer i ”The Imperial Theme” London 1951 och ”The Wheel of Fire”, 1949. Däremot är T. S. Eliots berömda essay om Hamlet, där pjäsen betecknas som obestridligen misslyckad, inte längre representativ — ens för hans egen uppfattning. Mr Eliot har ändrat mening, vilket välvilligt meddelas av Kenneth Muir i den fjärde volymen av den utomordentliga årsboken ”Shakespeare Survey” (Cambridge 1951). 197