JOHN HAYWARD få sin belöning, även om den är blygsam jämförd med de väldiga siffror som nås av populära succéer som ”The Cruel Sea” av Nicholas Monsarrat, en fängslande bok som dock saknar litterära kvaliteter, eller ”The Struggle for Europé” av Chester Wilmot, som lanserades genom en annonskampanj som, för att tala med en recensent, påminde om hur Hollywood skulle försöka sälja Gamla Testamentet. Men faktum kvarstår att det finns för många böcker och för litet litteratur, och för närvarande kan jag inte se några tecken på litterär pånyttfödelse bland de unga. Betecknande är att det förra året bara kom in fyra ansökningar till det värdefulla ”Somerset Maughams resestipendium” som kan sökas av författare under trettio år, och att genomsnittsåldern bland pristagarna i den poesitävling som Art’s Council anordnade i samband med Festival of Britain var över fyrtio år. (Som en av domarna i denna tävling måste jag i rättvisans namn till-lägga att min och mina kollegers genomsnittsålder var föga under femtio år!) Denna litterära sterilitet är kanske en av det totala krigets olyckor. Efter första världskriget talade vi om ”den förlorade generationen” — den generation som omfattade unga författare som Rupert Brooke, Flecker, Sorley, Grenfell och Rosenberg och som blev fysiskt utplånad på slagfältet. I dag tycker man sig se en annan ”förlorad generation”, men förlorad i den betydelsen att den har gått vilse och inte vet var den är eller åt vilket håll den skall gå, ja inte ens om det tjänar någonting till att veta något-dera. Jag undrar ibland om det ringa antalet, man kan nästan säga den totala frånvaron av ”små magasin” i England inte beror lika mycket på den klena tillgången på begåvningar som på de ekonomiska svårigheter som vanligen brukar skyllas för deras försvinnande. Jag skulle emellertid nästan vilja påstå att denna brist på begåvningar är mycket mindre oroande än att många författare som fortfarande har rätt att kallas unga på sista tiden inte har lyckats infria sina tidiga löften eller ens har visat tecken i den riktningen. Det måste ju alltid förekomma ofruktbara perioder i litteraturens historia, och om vi just nu har kommit till ”en mager plätt”, som Evelyn Waugh uttryckte sig i ett radiotal härförleden, får vi lov att acceptera detta faktum, ty vi kan inte göra något åt det. Men att de begåvningar som redan finns ska misslyckas, det är en annan historia. Varför skall till exempel Rex Warner, författaren till ”Flygfältet” och en av Englands främsta prosastilister, inskränka sig till att, låt vara på ett skickligt och charmerande sätt, återberätta det gamla Greklands myter eller medverka i en lättviktig bok om cricket? Och var är de alltför länge väntade romaner av P. H. Newby och William Sansom som skulle vara den verkliga proberstenen på deras obestridliga förmåga? Vad har hindrat A. L. Barker och Aubrey Menen från att fullfölja sina märkliga debuter ”De oskuldsfulla” och ”Leve häxorna”? Jag erinrar mig få författare under fyrtio år som inte har fallit offer för denna besynnerliga frost som har försenat, om inte rentav dödat deras fulla blomning. Angus Wilson kan kanske nämnas — hans senaste roman ”Such Darling Dodos” är ett mycket mognare arbete än hans första bok med korta, satiriska historier, ”The Wrong Set”, och vidare Olivia Manning, vars nya roman ”School for Love” är ett betydligt framsteg jämfört med vad hon tidigare har skrivit och den känsligaste studie av ett barnasinne som har skrivits av någon kvinnlig författare sedan Marghanita Laskis gripande men underlägsna ”Little Boy Lost”, samt givetvis Chapman Mor-timer, en excentrisk, ojämn men ytterst originell författare med en rik fantastisk ådra, vars andra roman ”Father Goose” jag skulle vilja inrangera bland de mycket få konstnärligt värdefulla böcker som utkom under 1951. Sådana undantag är knappast lugnande och väger lätt i vågskålen gentemot den sorgliga dödvikten av skönlitterära misslyckanden som vi just nu bevittnar. Jag vet inte säkert om resultaten av den novellpristävlan som anordnades av tidningen Observer i julas har betydelse som bevismaterial — det finns nämligen 204