BREV FRÄN LONDON skäl att anta att de anonyma prisdomarna inom redaktionen, som sedermera har erkänt att de var på jakt efter en litterär ”Douanier Rousseau”, var inkompetenta — men några av de romanförfattare jag har nämnt — det vore orätt att namnge dem — befann sig bland de sjutusen deltagarna och deras bidrag tillhörde inte de tjugo som blev utvalda för publicering. De prisbelönta novellerna (alla av författare i sin linda) kommer att ges ut i en samlad volym av Heinemanns förlag nu i vår, och det skall bli intressant att se i vilket sällskap ett antal mycket välkända författare inte lyckades vinna erkännande. Jag vet inte om Noel Blakiston deltog i tävlingen, men om han gjorde det och hans bidrag var lika bra som någon av novellerna i hans första volym ”Canon James” skulle han ha förtjänat ett pris. Jag vill i förbigående rekommendera dessa sentida ”Scenes from Clerical Life”1, inte på grund av några märkliga förtjänster, även om de är mycket väl-konstruerade, fulla av skarpsynta, lätt ironiska iakttagelser och fint skrivna, utan därför att de utgör ett utmärkt exempel på det slags tillfälliga författarskap som numera alltför sällan praktiseras, som ett tidsfördriv och utan författarambitioner. Om otryggheten har någon andel i att så många yrkesförfattare för närvarande är improduktiva eller sviker förväntningarna — och otryggheten är med rätt eller orätt den vanligaste förklaringen eller ursäkten — kan man inte annat än hoppas att de alla ska få det så behagligt inrättat som mr Blakiston har det om vardagarna i Public Record Office, Riksarkivet, där han hjälper vetenskapsmän och arkivforskare till rätta. Men roten till det onda går djupare än så, och det vore löjligt att påstå att en Alan Ross, en Philip Toynbee eller en Robert Kee (för att endast nämna tre unga författare som fortfarande har att infria de förhoppningar som väcktes av deras första böcker) plötsligt skulle slå ut i blom om bara ett anbud om trygg 1 Syftar på George Eliots verk med detta namn, tre berättelser om präster som utkom i två volymer 1858. Ö. a. och kongenial sysselsättning drev deras Angst på flykten. I vilket fall som helst har det inom varje generation alltid funnits och kommer alltid att finnas allvarligt syftande författare för vilka ett sådant levebröd inte kan anskaffas och som för den skull måste dra sig fram så gott de kan och hålla björnarna från dörren genom recensioner, översättningar eller föreläsnings-verksamhet. En sådan författare är Kathleen Raine som var representerad i BLM:s januari-nummer med två dikter i svensk översättning och även blev föremål för en studie av Kerstin Anér i samma nummer. För författare som miss Raine är det svårt att skönja någon lösning av de aktuella svårigheterna förrän förläggarna åter får råd att bekosta utgivningen av deras böcker med inkomsterna på bestsellers eller annat, vilket under nuvarande ekonomiska omständigheter knappast torde inträffa förrän de tekniska experterna lyckas uppfinna en metod att tillverka en tillfredsställande ersättning för bokpapper av halm. Sådana förhållandena är måste förläggaren till ”The Pythoness”, hennes tredje och bästa diktsamling, mot sin vilja refusera hennes fjärde samling därför att den beräknade minimiförlus-ten var för hög. Av samma skäl har utgivningen av en betydelsefull fast onekligen ”svår” metafysisk avhandling av David Gascoyne (vars diktning också behandlades i Kerstin Anérs artikel) blivit uppskjuten på obestämd tid och kommer troligen att helt läggas åt sidan sedan dess gynnare, det lilla men kräset ledda förlaget Secker & Warburg, numera av ekonomiskt nödtvång har blivit sammanslaget med det stora företaget Heinemann. Det finns lyckligtvis en ljusare sida på denna mörka tavla — åtminstone vad dessa två framstående författare beträffar. Tillsammans med en tredje poet, W. S. Graham (vars långa dikt ”The Night Fishing” till min besvikelse inte fick något pris i Art’s Councils tävling men sedermera har blivit utsänd i radio) har de nyligen tillbringat tre månader i Amerika, där de har hållit föredrag och uppläsningar ur sina 205