TEATERKRÖNIKA ”Die am Erfolge scheitern”. Lady Macbeth leder med vidunderlig viljekraft sin man fram till mordet som banar väg till makten, men sen bryter hon omedelbart ihop och av fruktens höstande blir intet. Rebekka West har slagit sig ner på Rosmersholm full av liknande livskraft och viljestyrka; steg för steg har hon gjort sig oumbärlig för sin husbonde och drivit in honom på sina linjer, givit honom sina idéer och sitt patos utan att han märker annat än att det är hans egna. Men hans fru har märkt och lidit av det och rymmer fältet: hoppar i kvarnforsen. ”Den psykoanalytiskt arbetande läkaren vet hur ofta, ja hur regelbundet en flicka, som inträder i ett hushåll som tjänarinna, sällskapsdam, guvernant el. dyl., där medvetet eller omedvetet spinner på den dagdrömmen, vars innehåll är hämtat ur Oidipuskomplexet, att frun i huset på något sätt skulle falla ifrån och att herrn i stället skulle ta henne till fru”, skriver Freud. ’”Ros-mersholm’”, tillägger han, ”är det högsta konstverket i den grupp av diktverk, som handlar om denna vardagliga flickfantasi.” Men i samma ögonblick drömmen springer ut i verklighet och Rosmer faktiskt erbjuder henne sin hand, då vägrar Rebekka bryskt och känner sig ha spelat bankrutt; bara kvarnforsen återstår också för henne. ”Men vad är nu dette...?” som Rosmer själv bekymrad stammar i ett genialt och förbryllande ridåfall. Jo, hela hennes handlingslinje var hemligt skuldbelagd, eftersom husbonden stod som faders-symbol och denna linje i grunden intet annat uttryckte än den förbjudna önskan att bli faderns älskarinna; hon kunde leka med tanken, arbeta på den, leva för den, men bara så länge det faktum att den dock inte var realiserad höll undan skuldkänslorna på behörigt avstånd och räddade från den obönhörliga självbestraffningen. Nu bryter framgången in, därmed står hon naken inför sig själv i hela sin vidrighet (som hon tycker) och måste utplåna sig för att försona incesten. Något som Ibsen fint lagt nära genom att i samma veva låta henne till sin fasa upptäcka just att hon verkligen varit sin faders älskarinna, fast i annat faktiskt sammanhang. Vi befinner oss inte här hos en av psykoanalysens närmaste lärjungar, som H. C. Bränner, utan hos en av dess närmaste läromästare, vilket är nästan mer. Hur många studerande med examensskräck, hur många omedvetet faderstrotsande heroer, som startar pyramidalt men aldrig fullföljer, visar inte upp det där lilla katastrofala draget, ”am Erfolge scheitern”, och av analogt skäl. Det omedvetna överjaget är lika obarmhärtigt med att censurera virtuella fadersmord som virtuell incest. Mot Berta Halls annars utmärkta Rebekka West har med rätta anmärkts att hon dock inte var den ”femme fatale” som texten vill veta att hon varit, åtminstone ett årtionde tidigare. Men fast önskvärt är det dock till slut inte helt väsentligt. Man kan också anmärka att Tore Lindwall lade in för mycken sund styrka i sin Rosmer, som ju i alla fall skall vara en notoriskt svag man, och att Benkt-Äke Benktsson forcerade för svårt i Krolls roll. Det senare är knappt ett tillfälligt fenomen. Det vill synas som, om de starkt dynamiska kanonkulor han senast stöpt, Isidore Lechat och domaren Azdak, hade gått den utmärkte aktören mer än nyttigt i blodet och något berövat honom hans tidigare så utvecklade förmåga till personkarakteristik med små och diskreta medel. Men samspelet överskylde en myckenhet av synder, och på det hela taget, med text, problem och allt, var det en av Studions minnesvärda märkeskvällar. I Hälsingborg (15 febr.) har Äke Fridell och Ingrid Luterkort spelat Strindbergs ”Dödsdansen”, den berömda första, med Keve Hjelm som regissör. Hon var iskall och stenhård och han var rutten och mosig och det hela var nog litet svagt i detaljarbetet här och där, med litet alltför stor benägenhet för s. k. vältaliga pauser, som ofta inte sade annat än tiden går, tiden går. Har man sett Anders Henrikson och Sif Ruud, eller kanske framför allt Harald Stormoen och Tordis Maurstad, så var det väl inte så många djup som lodades i denna föreställning, men kanske finns då heller just inga kvar att loda, så utmärkt som de båda senares framställning var. Olof Montelius hade gjort dekoren med spindelväv och telegraf, som malde pappersremsor i massor, och Gösta Bråhner spelade med välgörande återhållsamhet Kurt. ”Mordet i B ar järna” Från Strindberg är steget mindre än man kunde förmoda till Ingmar Bergman, åtminstone till hans nya pjäs, ”Mordet i Bar järna” (Malmö Intima scen 14 febr.). Litet annorlunda färg på aggressionerna och ressentimen-tet; geniets våldsamhet i Strindbergs fall och 213