TEATERKRÖNIKA expertens fingerfärdighet i Ingmar Bergmans; men samma ut- och invändning, samma spelens basering i en inre självbiografi, samma monomani. Den samtida kritiken tröttnade aldrig på att förmana Strindberg att nu äntligen bli objektiv och lägga av sin barnsliga kverulans över sojaburkar och liknande; och den tröttnar visst heller aldrig på att undra om Ingmar Bergman aldrig skall bli vuxen och komma ur sin pubertet och ”det där med djävulen”. Visst kunde det varit skönt i båda fallen. Men alla människor är inte så konstruerade att de kan ta skäl. Det får man vara glad för. Här är det nog kritiken som får ge upp först och det är lika gott den gör det innan den är alldeles utspelad. Vi bara spiller trycksvärta. Man får ta båda herrarna som de är. Vilka associationer for genom mitt huvud när jag satt och såg denna symfoni i råttgrått, denna halvt geniala, halvt pekoralistiska historia om en guds underman på landet, som torteras av sin kära hustru med aborter och sabotage tills han liksom i stilla distraktion stryper henne inför våra ögon och därpå skär av sig testiklarna — ute i vedbon, bakom scenen, anmärkningsvärt nog. Vad kom man att tänka på? — ”Till Damaskus.” ”Fadren.” ”Jack och skådespelarna.” ”Titus Andronicus” — den där scenen där hjälteboven kommer indragande med fadersliket och med dess dotter, som han har huggit av händerna på, och vräker det ena på det andra för att kroppen ”skall bilda bolster åt vår lusta”. Blod och var. Adjektiv på /r: frenetisk, fråssande, frätande, frånstötande, frän. Är inte tiden mogen snart att ta upp Senecas dramer på scenen igen, tänkte jag, det är klart att inte den stora konsten ligger i effekternas grällhet, men det är lika väl klart att man kan skriva stor musik också för himlabasuner och vulkanutbrott: inte större precis, men inte heller nödvändigt mindre. Jag tänkte på en grym episod som en vän berättat från Sydamerika: de råbarkade gauchos flådde en tjur levande, gjorde några snitt och formligen piskade honom ur skinnet tills den rödblå köttmassan vrålande galopperade ut på fältet och segnade ner — ”där gjorde flugorna slut på honom”. Jag tänkte på Kristi blod och vånda och på per-versiteten i den egendomliga teologiska termen att ”bära världens synder”. På avståndet mellan en komministerbostad på Östermalm och detta sällsamma herdetjäll i Dalarna, och på allt som må kunna hända en resenär på vägen. På en gräshoppa som jag höll i en låda som barn och som blev sårad av fönsterglasbitarna jag hade till lock och började bita i såret och formligen åt upp sin egen bakkropp bakifrån. På Hesa Fredrik. Två fysionomier var klubbslag i detta tum-mel, Naima Wifstrands oldmor, som man med rätta liknat vid en elfenbensstatyett av någon gammal grym mongolisk krigare, och Berit Gustafssons husidiot med sin air av jagad strykarhund och sitt sluddriga prat om att klämma kalvar om huvudet, så de går sönder. Två scener var briljant lek med inlindade knivar, den där kloka gumman (Julian Kin-dahl) och prästen Jonas (Oscar Ljung) bollar med abort och häxbål i sin spända dialog, utan att låta den andra veta vad som är skämt och vad som är allvar; och så den, där den sataniska prästfrun (Margareta Bergfelt) hetsar sin man före mordet. Ändå var det två andra, stillsammare scener som gjorde djupaste intrycket på mig. I dem båda är det ett kollektiv som ställts ansikte mot ansikte med Jonas, och det genljuder en omisskännlig personlig resonansbotten under bägge replikskiftena. Där är först skådespelartruppens hån och gyckel med prästen i inledningsscenerna, och man förstår, så tycker Ingmar Bergman att teater- (och film-!) kritiken här i landet bär sig åt; och så vidare Jonas’ möte med sockenborna, som förebrår honom att han har ändrat i läran, och hans stammande bekännelse att det har han nog... bytt ut den gamla bristfälliga världen mot en ny och skrämmande, inte bättre den... för till sist är allt hjärnspöken och hugskott i Guds sjuka huvud. (”Barjärna”.) Där tänker man: så ödmjukt kan han alltså se på sitt verk. Det försonar. — Dessemellan, förstås, var det långa stunder då man slappnade av och rentut sagt hade tråkigt, och någon gång till och med längtade efter en rutten tomat. Äter kommer jag att tänka på något skenbart ovidkommande, på en tidningsintervju med koncentrationslägerfångar som haft till uppgift att knacka guldplomber ur munnen på kamraternas lik före bränningen i Auschwitz. Hur kändes det, kände ni något särskilt under detta ohyggliga värv, frågade intervjuaren. Vi gäspade, sade de. Det var de många munnarnas fel och det var ett ganska enformigt arbete. Men från brister i skulpteringen till rent pekoral, som någon tyckte, är vägen lång. Hör en bit ur Jonas’ monolog som öppnar hela tillställningen. 214