TEATERKRÖNIKA ...Först av allt såg jag fiskarna vända sina uppsvällda bukar mot vattenytan och jag såg huggormar kräla över marken och giftet dröp ur deras tänder... Sist såg jag människoliknande varelser med kroppar dreglande av kättja och de förbannade varandra, kvinnorna var havande och de födde små stycken av barn, huvuden, händer och kroppar, fötter och allt levde och rörde sig en kort stund innan det sjönk ned i den vitnande jorden som svällde av stanken från de dödas andedräkt. Över allt detta välvde sig en ny himmel, men den var svart och befolkad av ansikten och djurkroppar som lyste likt månar men deras ljus var sjukt och fördunklades av en sol som dansade över bergen. Man måste medge att det är en makaber kraft i det språket, som inte är helt vanlig. ”Syndfull skapelse’ Därifrån ned till jorden, till en annan Bergman, nämligen A. Gunnar, som med Folke Fridell dramatiserat den senares roman ”Synd-full skapelse”. Den pjäsen gick i turné i folkparkerna förra sommaren, men kom då mindre till sin rätt än i den giv med Åke Grönberg i centrum, som i februari livat Folkets hus teater i Göteborg. Ändå var det åtskilliga hål också i den nya besättningen, på svågern Edvins plats till exempel, där en herre vid namn Harry Philip-son gjorde något ganska meningslöst; och Mona Gei j er-Falkner hade försämrat och förbilligat sin granntant mer än lovligt under tydligt inflytande av publikskratten. Men Åke Grönberg är en personlighetsskådespelare, som verkligen kan bära upp en huvudroll, även om han, såsom här, inte har så mycket dramatiskt att säga och göra. Britta Brunius vid hans sida klarade sig också ganska fint. Det stod en ton av äkthet över detta arbetarhem, med slitna ting bland litet enkel gott-köpsfunkis, och arbetarpubliken kände det och trivdes. Ändå är själva problemet inte vidare realistiskt. Det blir sådant förfärligt ståhej när denne Konrad beslutar ligga på sin soffa och ta igen sig en arbetsvecka, bara för att visa att han är herre över sig själv. Fackföreningen kommer farande, chefen bjuder på korruptionsmiddag och gamle stabben rentav dör av chocken. Det är inte rimligt. ”Firat?” — sade en god vän som inte kan misstänkas för obekantskap med förhållandena i förbluffat och föraktfullt tonfall. — ”Det har väl arbetare gjort i alla tider!” — Folke Fridell har naturligtvis utgått från sin egen situation, från den revolt mot det egna sociala samvetet som är välkänd för varje intellektuell från den tid då han började, och det har inte blivit så litet romantisk överdimensionering när han fört över den samvetskonflikten från staffliduken till fabriks- och näringslivets stora al frescovägg. Siwertz och Lagerkvist Omvända roller mot under trettitalet: nu är det Lagerkvist som håller till på Dramaten och Siwertz på Studentteatern. Reprisen på ”De vises sten” (15 febr.) bragte föga nytt och jag kan hänvisa till en tidigare recension (BLM 1948:228). Lars Hanson gav åter alkemisten Albertus med mycken disträ och lärd grymtan, Gunnel Broström var en strålande och härlig Catherine, Olof Widgren intagande som hennes renhjärtade älskare, Ulf Palme en världsvis renässansfurste. Men i hustruns och rabbinens viktiga partier hade det sjunkit, var med för mycket av en liten klipskhet och för föga av stort och varmt hjärta. Alldeles misslyckad och ovidkommande förekom mig nu scenen med judarnas exodus. Och den som man vid läsningen för fem sex år sen tyckte var den enda som bragte in i denna pjäsens ganska verklighetsfrämmande studerkammarvärld en fläkt av monumental aktualitet! Så farligt är det i konst med aktualiteter. Något särskilt bra stycke är ”De vises sten” inte, allra minst dramatiskt sett, mera då som hederlig miljö- och typskildring. Men det ger på Lagerkvists försynta vis som så många andra av hans verk en sorts ödmjuk självinventering. Det uttrycker stillsamt hans tro på en ädel intellektualism, för vilken han själv inte besitter medel, och samtidigt hans saknad efter en religiös tro, som han saknar. Därför har det intresse. Men hur mycket roligare, rent teatermässigt, hade det inte i dessa nobel-firardagar varit att en gång få se ”Den svåra stunden” in extenso, på höjden av modern skådespelarkonst utefter enkla linjer! Eller den ännu ospelade ”Sista mänskan”, expressionismens första stora levande verk efter Strindberg i svensk teater. Sigfrid Siwertz’ ”Djami och vattenandarna” är den åldrande diktarens vemodiga återblick på lyckans växlingar och en bekännelse till det skiftningens och undanvikningens element, som han älskat inte bara från segelbåten. Det har formen av en tusen-och-en-natt-saga. Fiskaren Djami, vattnets son, förvärvar en kvin 215