TEATERKRÖNIKA nas hjärta och sultanens gunst från en rival, men nästa våg gör upp till ner och ner till upp igen, och rivalen kommer tillbaka. Spelscenen framför de andra är den där Djami efter sitt fall dras inför rätta av sultanen och begär en skål vatten för att demonstrera sin syn på tingen och världen. Hans utläggningar där om lyckans och statskonstens gång har både glans och djup, som segelvattnet. Den scenen kunde göras mycket mer av på en professionell teater än Stockholms studenter mäktade den 1 febr. — Else Fisher stod för koreografin, effektfull inom ramen av ett ej för komplicerat schema. Jan de Hartog: ”Stolpsängen” En enda lättare komedi stod på månadens repertoar och den kom på Lilla Dramaten den 22 febr, med Jan de Hartogs ”Stolpsängen”. Nederländska dramatiker är vi knappast blaserade på, och det kan vara att landet varit förtjänt av ett litet fullviktigare intro-duktionsnummer än denna enkla men effektiva muntration av J. B. Priestleys internationella svärson, vilken holländarna själva inte räknar till sina betydligare kanoner. Men annars tycker jag kritiken har varit oförsvarligt sur hos oss mot en pjäs som åtminstone har de fyra dygderna anspråkslöshet, rätlinjig enkelhet, ett visst verklighetsstudium och friskt språk, och som under alla omständigheter är helt glänsande spelad. Vi får följa ett äkta par från den sekel-skiftesnatt då det gör sin första entré i den fäderneärvda stolpsängen, och så från tablå till tablå genom första barnsbörden, första otroheten, första gången sonen är ute på eget rummel — då fadern också upptäcker en ginflaska i hans låda, fast den befinns innehålla gammal levertran — fram till det att första barnet blivit gift och ända till dess döden knackar på porten. Hela tiden bara dessa två, Irma Christenson och Hilding Gavle. Schematiskt som Schnitzlers ”Reigen” — ja visst, men är inte det en rolig pjäs? Det här är förstås en enklare och godmodigare sort av rolighet, mer i Priestleys egen anda, men ej utan beska iakttagelser. Andra scenbilden ger t. ex. intet mindre än en ganska sannolik psykologisk aspekt på den kuriösa sedvänjan ”couvade”, som ännu regerar ibland Guayanas indianer och till rätt nyss också bland Syd-frankrikes bönder — att maken går i säng som sjuk när frun väntar barn. Det är en vardagspjäs för vardagsmänniskor, och jag tycker därför inte heller man har skäl att reta sig på det religiösa inslaget i ålderdomstablån, att tankarna på Gud litet sentimentalt börjar framtona där. Det sker så i verkligheten. Under alla omständigheter är det fromliga draget mer på sin plats här än t. ex. i Grevenius’ ”Lunchrasten”, där det visst inte stötte någon annan än möjligen undertecknad. Den svenska översättningen är tydligen gjord efter den engelska upplagan, som hette ”The Fourposter” och hade premiär på The Ambassadörs Theatre i London 1950. Den franska (och nederländska?) upplagan, som några år tidigare gick i Paris, hade annan lokalfärg, saknade scenen med ginflaskan och hade annan slutscen, med svävande till evig äktenskapslycka i andevärlden efter döden. Jan de Hartog är ett känt namn i London och Paris. Han har haft rätt stor succés med båda sina tyngre pjäser. Den ena är ”Härskare näst Gud” (i vår radio kallad ”Skepp utan hamn”), som med inspiration från judeemi-grantfartyget Exodus’ sällsamma medelhavs-odyssé för några år sen, låter ett judeskepp fly Hitler till Venezuela utan att få landa; i dess holländske skeppare Kuiper och dess judiska huvudperson, en gammal man, har invävts legendstoff och drag från Den flygande holländaren och Den evigt vandrande juden. Det andra, senare verket, ”En råttas död”, är betydligt mera oklart och mystiskt, och blandar antivivisektionism med människoförakt. Huvudpersonerna är en läkare, som använder råttor som försöksdjur för att få fram läkemedel mot pesten, och en major Dart i Frälsningsarmén, som till slut visar sig vara själva den odödliga Döden. En bekant pjäs av svärfader J. B. Priestley själv, ”1 dag och i morgon” (”Time and the Conways”), togs upp av Östgötateatern i Linköping den 8 febr., men dess närmare granskning måste uppskjutas eller anstå. 216