BOKRECENSIONER TILLBLIVELSE Sven Lidman: Gossen i grottan. Natur och Kultur 1952. 17:50. Sven Lidmans livsväg ter sig utifrån sett bisarr — den hedniska lyrikern och krigsbe-sj ungaren som blev härold för en mörk, radikal och realistisk kristendom bland de små i samhället. I sin barndomsskildring ”Gossen i grottan” har han kastat ljus över vägens begynnelse. Sven Lidmans farfar var domprost i Linköping och en blid, ovärldslig man; hans hustru, som var den helt och hållet härskande, led periodvis av svårmod. Av de elva barnen och deras ättlingar var det flera som fick tragiska öden. Det avlossas många ödesdigra skott i boken, och skepp går i kvav på upprörda oceaner. Av de åtta sönerna i domprostgården drunknade fyra — en av dem hade dessförinnan blivit vansinnig. Underbart vackert och ljust är ett brev från löjtnant Claes Lidman till sin vän Urban von Feilitzen, innan brevskrivaren drunknade under en skridskofärd. Författarens far var en rikt begåvad sällskapsmänniska — utkast till en diktare — som emellertid misslyckades socialt, spred sitt självmissnöje omkring sig och gav sin senfödda enda son en pauvre-honteux-värld att växa upp i. Det är karakteristiskt att Sven Lidmans enda verkligt intima minne av sin far är att båda en gång gemensamt ramlade utför en hög trätrappa. Han såg in i sin fars åldrade och skräckslagna ansikte, greps av oändlig medkänsla och sökte trösta honom. Den mest egenartade av farbröderna och den som kom att betyda mest för brorsonen-författaren var emellertid Sam Lidman. Som ung löjtnant hade han fått sitt ena ben avklippt av en ”excentrisk granat”, vilket stäckte hans till synes ovanligt lysande officersbana. Efter ytterligare en del dråpslag hamnade han som språk- och gymnastiklärare i Västerås, där en av hans livsinsatser blev att skapa Djäkneberget till folkpark. Vid sjuttio års ålder tog denna ”excentriska granat” och ungkarl till sig sin begåvade lilla brorson och fostrade honom — kärleksfullt, barockt och hårdhänt — medelst moraliska maximer, bland annat den att ”varje svensk-talande flicka må som konungadotter bemötas, den där till Guds ängel ämnad är”. Samt att det åligger oss att visa ”mandom och morskhet i händelsernas och lidelsernas storm”. Sven Lidman fogades alltså tidigt in i en släktmyt som eldade hans fantasi, broderades in som på stramalj (för att låna hans egen kusligt expressiva bild) i sagan om ”de underbara och olyckliga Lidmännerna” och belastades med ärvda nederlag. Gossen stängdes in i en ålderdomlig heroisk livssyn men höll alltid med kylig balans sin grottas yviga fantasivärld isär från verkligheten. När sexualiteten med våldsam kraft exploderade var han helt värnlös. Man håller med författaren om att ”Tryggare kan ingen vara”, den äktnaiva sången, inte ger någon realistisk bild av ett hjälplöst barns tillvaro på jorden. De lugna evangeliska bilderna om sådd och skörd inställde sig aldrig naturligt för honom, berättar Sven Lidman: hans tro kom att bli färgad av mörk skuldkänsla. Avsnitten om farbrodern Sam är utan tvivel både de roligaste och de allvarligaste i boken. Annars är det just allvaret som man ibland tvivlar en smula på i denna roliga bok. Den egenskapen har författaren gemensam med andra så kallade hänsynslösa självbiktare, att han inte träffar läsaren i samvetet, så som de mer förtegna moralisterna kan göra, de som bara meddelar självrannsakans tysta resultat. Samtidigt är skildringens ohöljda öppenhet intressant och väl balanserad. Med gripen realism har författaren levt sig in i vad som legat bakom den stoiska inskriptionen på farbroderns gravsten: ”Fyrtisju lyckliga år uppå träben.” Kanske har farbrodern Sam Lidman för diktaren från början varit en mera blek och tunn figur, som så småningom har växt och växt, tills han överskyggar allt med sitt ödes allvar. — Sig själv som barn målar Lidman som ganska lumpen och omättligt fåfäng, likt många i sin omgivning. Ett skoningslöst elakt porträtt etsas t. ex. av kamraten David 217