BOKRECENSIONER Sprengel. Överhuvudtaget borde de fantomlik-nande uttrycksformer som begreppen Ära— Skyldighet—Vilja tog sig hos offervilliga eller ärelystna naturer, kunna ge anledning till vittgående slutsatser om samhället. På ett eller annat sätt måste de tyda på någon bristsjukdom. Bokens komposition, som medvetet efterbildar Augustinus, är egendomlig och dramatisk, mycket ”hoppande och skuttande” — författaren tycker sig ibland åka baklänges på ett drömtåg från Njutånger till Domen, ibland ligga framstupa vid randen av en glaciär och skåda ner på sitt barndomsjag; han riktar sig än till Gud själv eller sina döda fäder, än till sin månghövdade publik, men släpper inte ett ögonblick greppet om lyssnaren-åskådaren. Hans sätt att förbereda repliker exempelvis, är oförlikneligt. Den leende självironin och det krya humöret håller naturligtvis också ihop det hela och tillåter de katastrofartade händelserna i boken att exponeras tydligt genom denna på en gång kyligt klara och glödande expressiva stilkonst. Vi vet trots allt ganska litet om hur en människa blir vad hon är. Om just detta: tillblivelse, handlar ”Gossen i grottan”. Sedan man har läst den, förstår man författaren och hans samtida bättre och undslipper det olycksaliga moraliserande som brukar vara oförståendets följ eslagare. Margit Abenius KLARA JOHANSON Klara Johanson: Det speglade livet. Memoarer från bokrummet. Andra upplagan. Wahlström & Widstrand 1951. 12:50. — Det rika stärbhuset. Tredje upplagan. Wahlström & Widstrand 1951. 8:50. — K. J. själv. Utgiven av Nils Afzelius. Wahlström & Widstrand 1952. 15:—. Vem var Klara Johanson? Vilken elak fråga i en studentexamen skulle inte detta ha kunnat vara — åtminstone före år 1946, då den 71-åriga författarinnan faktiskt nådde en viss allmännare berömmelse med ”Det rika stärbhuset”, som utom aforismer och essayer om de oundvikliga och oundgängliga följeslagarna Goethe och Kierkegaard också innehöll pene trerande studier över tysk diktning under det första världskriget. Det torde knappast ha varit bokens innehåll som i första rummet gav den dess blygsamma framgång, det var snarare dess karaktär av sällsamt vittnesbörd om en envist framhärdad bildningsväg, oändligt mättade år i en studiecell, vittnesbörd av en formell och emotionell originalitet som man inte finner annat än hos utvalda diktare. Frans G. Bengtsson skrev en gång, förmodligen inspirerad av en notis hos den kuriöse Disraeli senior, en oemotståndlig essay om Magliabechi, bibliognosten som använde sitt liv till intet annat än att läsa böcker och som med skäl — kunde det synas — tog till valspråk: ”läsning utan eftertanke gagnar föga”. Men om Magliabecchi, som ingenting skrev, vet man ju förstås inte hur mycken tid han kunde spendera till eftertanke. Om Klara Johanson, vars ”levnadshändelser, upptäckar-äventyr och kärlekshistorier” huvudsakligen också försiggick i ett bokrum, kan man tryggt säga att hon delade sitt liv mellan läsning och eftertanke. Hela hennes produktion består av ”eftertankar” — så kallar hon också den aforismsamling som utgör den tyngst vägande delen av ”Det rika stärbhuset”. Hur hon kom att utforma sitt liv med sådan enveten konsekvens, om orsakerna till att hon ville det och till att hon lyckades, vet man inte mycket. I den utmärkta volym som nu under titeln ”K. J. själv” sammanställts av Nils Afzelius, finner man dock några memoarkapitel, som i lekfull och meditativ utformning ger glimtar från hennes barndom och ungdom i Halmstad. Redan hennes familj eomständig-heter tycks ha varit förbryllande. På kyrkogården hade hon, som hon i tidiga barnaår samvetsgrant brukade upplysa utomstående om, ”en fyra fem bröder”. Hon var själv det nionde barnet i familjen, hon hade en syster som var sjutton år äldre och hennes närmaste syster hade sex års försprång. Hon var alltså i hög grad hänvisad till sig själv, endast sporadiskt övervakad av en viljestark moder och en mycket säregen grubblande fader, som tidigt frivilligt lämnade hemmet och livet — lika diskret som han levat. Om skolan tycks hon närmast ha haft den uppfattningen att den i hög grad hindrade hennes studier. Hon måste skolka rätt ofta, särskilt vid de tillfällen då hon gjort någon ny överväldigande bekantskap — Heines ”Sämmtliche Werke” minns hon i synnerhet som en oundviklig anledning. I ett särskilt charmerande avsnitt, 218