BOKRECENSIONER skrivet så sent som 1941, berättar hon om ”sin smala genväg till Uppsala”, sina intensiva men vittsvävande studier före en av allt alt döma högst lysande mogenhetsexamen. Shakespeare och Jean Paul — i sin helhet och naturligtvis i original — Hettner, Ljunggren och Schück i kolossala doser ingick i denna egensinniga privatists improviserade kurslektyr. Om hennes Uppsalatid får man veta mindre, men en bild från docenten Levertins gästföreläsningar över Johan Wellander glömmer man inte: ”På första bänken kunde man få se Fröding hopsjunken som ett bylte, stirrande med glaslika ångestögon, mognande för hospitalet. Begrep någon varför han gick dit?” Några vittnesbörd om att Klara Johanson skulle ha upplevt de inhemska nittiotalisterna med någon större frenesi finner man inte. Hon skaffade sig ganska tidigt andra gudar som hon förblev trogen hela sitt liv. Vad hennes tid som aktiv recensent i Stockholms Dagblad under det nya seklets första tio år kan ha betytt för henne är svårt att ha en mening om — man får hoppas att den utgivare och det förlag som nu så gediget och propert handhar uppgiften att överlämna hennes skrifter i en enhetlig upplaga åt allmänheten också vill företa ett urval av hennes bokrecensioner. Tills vidare får man glädja sig åt de sparsamt men väl valda partier ur hennes kåserisamlingar, som införts i ”K. J. själv”. Ligapojken Huck Leber — som Klara Johanson något ansträngt och missvisande kallar sig som kåsör — tillhör naturligtvis inte världens allra roligaste utövare av genren. Men om man läser ”När vi döda vaknade i landsorten” frapperas man av moderniteten i stil och teknik — man får ett intryck av att svensk kvinnlig kåsörstil inte har förändrats nämnvärt sedan år 1900 — märket Bang brukar möjligen vara en liten smula roligare och avgjort vårdslösare, men approach och frejdighet är densamma. En mera elaborerad stil framträder sedan i de parodier som är hämtade ur ”Ligapojken Eros” (1907). En lätt akademisk spexaccent — som överhuvudtaget inte är sällsynt hos Klara Johanson — är märkbar i den grymma parodi över Ellen Keys stil och mentalitet som heter ”Alwilda von Gliickentreff”. Men om Klara Johanson inte var särskilt förtjust i Ellen Keys översvallande sätt att anbefalla vad hon hade på hjärtat, så tycks hon inte heller ha varit enbart entusiastisk över mentaliteten Keys diametrala motsats — Hjalmar Söderbergs. ”Mannen med vyer”, en ”normalnovell” riktar sig mot den spleenmättade livsstämning som satte sin prägel på vår finaste prosa under seklets första decennium. Men parodien vill här inte riktigt lyckas — spleen kunde Klara Johanson inte med full säkerhet illudera. Hon var verksam. Utom den tid hon var sysselsatt med att pregnant formulera sina intryck, var hon ständigt på jakt, på spaning efter det svunna. Det var inte i sin samtids litterära liv hon kände sig hemma — hon erövrade åt sig en alldeles egen samtid i det förflutna, avrundad och fulländad. Det var ader-tonhundratalet hon älskade, men inte vilket adertonhundratal som helst utan Goethes, Fredrika Bremers, Amiels, Kierkegaards och Emersons århundrade. Romantikens blomning, Biedermeierepoken och den klassiska New England-tiden var hennes stora perioder, hennes oförgätliga landskap. Dit kunde hon resa inom bokrummets väggar, men romantikens Tyskland kunde hon uppsöka också i mera bokstavlig mening — eremiten som pilgrim. I Weimar och Jena var hon den kunnigaste av turister och man tror henne blint, när hon antyder att hennes rum på det klassiska Hotel zur Sonne i Jena var detsamma som det där Bernhard von Beskow hundra år tidigare genomlevt en natt i hemska drömmar, vilka sedan förklarades genom den omständigheten, att Zacharias Werner just i detta gemak hade skrivit sitt morddrama ”Der 24. Feb-ruar”. Och vad är naturligare än att hon i Goethehaus i Weimar träffar excellensen själv mer mefistofelisk än någonsin — här har vi redan i en hasselnöt ”Lotte in Weimar”, trettio år före Thomas Manns! Klara Johanson drar sig inte för att vara vad man kallar en sentimental turist. Andäktigare än någon — åtminstone sedan den dag Malla Silfverstolpe, Geijer och Lindblad uppsökte samma plats — böjer hon sitt huvud inför den gravsten på Erlangens kyrkogård som bär namnet Petrus Ulricus Kernell, den romantiske östgötastuden-ten, vars säregna vänskap med August Graf von Plåten — han som skrev ”Wer die Schön-heit angeschaut mit Augen ist dem Tode schon anheimgegeben” — hon skildrat i en lysande och oändligt innehållsrik essay i ”Det speglade livet”. Klara Johanson är som essayist egentligen inte alls litteraturkritiker. Hon är alltid, även när hon har så speciella ämnen att behandla som ”Henry James och romanen” eller ”Bene-detto Croces Goethestudier”, på spaning efter människan. Inte minst gäller detta de stora 219