BOKRECENSIONER studier över Amiel och Fredrika Bremer som ingår i ”K. J. själv”. I högsta grad har hon anammat Croces uppfattning om språket inte som meddelelsemedel utan i första hand som uttrycksmedel. För henne är litteraturen ett medel för människan att låta sig uppenbaras. På den vägen är det hon blir estetiker, hennes lidelsefulla intresse för stil är egentligen ett intresse för den individuella rösten. Hon faller i extas över Rahel Varnhagens underbara medgivande ”Höchstens habe ich unrecht” och kommenterar: ”Ja, vad gör det? Det gäller bara att ha orätt av en nobel grund och i en vacker form. Bara!...” Hon hyser en viss misstro mot idéhistoria, och på den punkten skulle hon väl inte kunna åberopa sig på Croce, som brukar skriva historia som om det vore filosofi. Klara Johanson skriver om filosofi som om det vore historia — vilket ju filosofi också med kråkans snabbhet alltid blir. Hon är alltigenom historiker, men en historiker som arbetar med källkritiskt så otillåtna medel som Einfiihlung och Erlebnis. Kunskap är för henne orienteringen i olika sfärer, ”hemmastaddhet i ett tidevarvs andliga luft” eller förmågan, att behandla dokument. ”Här uppstår så många imponderabilia, det medfödda och det tillstuderade blandas olösligt. Sådana kunskaper förblir ens enskilda tillhörighet och låter sig inte meddelas på annat sätt än konstverk meddelas.” Hemmastaddhet i romantikens och efterromantikens andliga luft från Goethe till Wilhelm Raabe, från Haw-thorne till Mark Twain, ägde Klara Johanson väl i högre grad än någon annan svensk författare, och att hon meddelade sina kunskaper på det sätt som konstverk meddelas kan ingen bestrida. Ändå vågar man påstå att hon som författare nådde högst inte i sina essayer utan i de fullständigt unika anteckningar som hon kallar ”Eftertankar”, ”Reflexer” och ”En recensents baktankar” och som andra i brist på en adekvatare beteckning brukar kalla aforismer. Det är här hon också framträder som litteraturkritiker i en oerhört koncentrerad mening, snabba blixtbelysningar, dristiga jämförelser, originella värderingsperspektiv. Men framför allt denna ständigt fortlöpande dialog mellan henne och hennes idoler, en dialog mellan kunskap och känsla, mellan insikt och instinkt. Hennes umgänge med atmosfärer och illusioner. ”Att leva är att acceptera illusioner.” Hennes kritiskt bildade intellekt, som är ”höjt över allt stoffligt intresse” — som hon med medvetet övermod säger — har en oerhörd förmåga att avvinna de momentana illusionerna ett värde, ett led i hennes naturliga (d. v. s. högt civiliserade) strävan efter livets förandligande. De halkyoniska, lätt räknade stunder, då man behärskar det närvarandes råmaterial, inregistrerar hon med triumf, antingen det gäller att vara i harmoni med den dager eller temperatur som stunden skänker, eller det gäller att drabbas av en plötslig erinring som kastar ljus över en passage hos Goethe eller ett dilemma hos Amiel. Hennes bokligt inspirerade reflexioner är ständigt interfolierade med betraktelser över denna världens klimat, den snåla snön som räcker att dölja beklämmande plåttak, solen som brandkåren tjutande far ut för att släcka i ett av reflexer flammande fönster, molnen som far, löven som blänker av frost... För människorna på gator och torg hycklar hon inte något intresse, en lustig liten pojke kan intressera henne ett ögonblick, ett ansiktsuttryck kan fascinera henne — men det är ju inte dem hon står nära. Hennes likgiltighet för de levande kan någon gång nästan förefalla an-stötlig — men hon hade ju valt sin väg och sin värld. Det är inte lätt att veta om hon visste (eller ville veta) hur dyrt hon hade köpt sina andliga rikedomar. Nu har hon skänkt dem till oss, ”rika arvingar”, så långt de nu kan skänkas, och inte tillkommer det oss att klaga över hennes begränsning, som väl inte var större än många andra diktares, bara så mycket ärligare och envisare demonstrerad. Diktares? ”Jag är ingenting om inte diktare — och jag är inte diktare”, skrev hon om sig själv. Inte diktare? Vem kan då vara det? ÄKE JANZON FINSTRÄNGADE NOVELLER Solveig von Schoultz : Närmare någon. Holger Schildts förlag. Helsingfors 1951. ”Jag har alltid varit sån att jag varit mest närvarande efter och innan ... Vad som varit tillägnar jag mig efteråt, hämtar upp ord som sjunkit, söker dem överallt tills en plötslig hetta säger att de är nära”, så reflekterar huvudpersonen i en av kärleksnovellerna i Solveig von Schoultz’ nya bok. Och man tänker 220