BOKRECENSIONER för sig själv att en bok som ”Närmare någon” måste ha tagit lång tid att skapa: alla de fem novellerna — sammanställda så att de stöder och berikar varandra — är sannskyldiga des-tillat av kunskap, inlevelse och känsla. Var och en av dem har en egen atmosfär och denna genomskinliga aura som hör konsten till. Det är sällan man läser noveller av en så genomarbetad fulländning. ”Närmare någon” handlar, som titeln utsäger, om närhet — närhet till tingen med deras hemliga strålning, och närhet människor emellan under sällsynta livsögonblick, som rundar sig till fulländning, eller i stunder då en spricka uppstår i vårt skal för ”ett annat väsens inströmmande och sorl, delaktighet, delaktighet”. Den första och den sista berättelsen handlar om ålderdomen, dess armod och dess rikedom; två har kärleksmotiv, ställda i meningsfylld kontrast mot varandra. Själva mäs-tarnovellen heter ”Hosianna” och tränger med genialisk inlevelse in i ett barns värld. För Ansa, ”den brun-bestämd-ögda”, som springer till skolan i adventsmorgonens mörker och ideligen blir störd av hemlighetsfulla plikter mot träd och ting, är hela tillvaron levande, be-sj älad: Ansas umgänge var av ett omfång som krävde oavlåtlig uppmärksamhet. Och ju mera hon öppnade sin uppmärksamhet dess fler tysta pockanden hörde hon: kände när en stol var trött i kroppen och behövde flyttas, visste att gaffel och kniv fordrade att läggas parvis i lådan, visste att ingenting ville vara ensamt, inte ens rummen, de skulle se in till varann och tålte inte att man stängde dörrarna... Jag tror du bryr dig mera om saker än om mänskor, Ansa, hade mamma en gång sagt, frågande, nästan sorgset. Men, och hur kunde man förklara det för någon, mänskor har det ju mycket bättre, de kan röra sig, gå sin väg. Men saker är alldeles hjälplösa, kan bara vädja. Den minsta lilla prick på ett i kan tigga att bli fetare medan man skriver, och det känns galet i hela kroppen tills man lytt. Novellen har en sådan ljuvlighet i sin förmåga att hela tiden röra sig nedanför det vuxna och medvetna livets tröskel och att förandliga materien, att man i förstone bortser från att den också rymmer ett inslag av ganska bitter tragik. Ty Ansa blir förrådd av den mest dyrkade lärarinnan och anmäld för ”lek” i morgonbönen, därför att hon tagit med sig den stackars Bränngrodan för att göra den delaktig av hosiannasångens extas. Det sås en ”förvirringssmärta” i hennes själ. Och kanske är det Solveig von Schoultz’ mening alt alla sådana skred och nödvändiga övergångar sker under födslosmärtor. Novellmotiven i ”Närmare någon” verkar ofta överraskande nya, kanske därför att de så helgjutet springer ur en kvinnlig erfaren -hetsvärld och så djärvt och subtilt sätts ned i ord på papperet. Man undrar exempelvis om någon diktare förut har skildrat ägo-begäret så som sker i den första novellen, den vassa, stränga och ändå förståelsefulla ”En ängel går genom rummet”. Jo, naturligtvis Molière, Balzac etc. Men dess så kallade psykofysiska art, själva förloppet när handen i otrygghet knyter sig kring det ägda? Den djupt inträngande kärleksnovellen ”Fåglar större än vinden” skildrar — efter ett tema av Éluard — ett erotiskt förhållande på otrygga villkor, som naturnödvändigt måste brista, växa ut över sig själv och skapa vidare, därför att det, under de givna förutsättningarna, ger på en gång alltför mycket och alltför litet. Kanske skulle novellen ha vunnit på att sammanpressas ännu mera eller ha gjorts mer skissartad. Författarinnans raffinemang är här på något sätt drivet till sin spets. — Underbart vacker är ”Genomskinlig morgon” med dess trohets-tema. Solveig von Schoultz behöver nästan ingen yttre apparat, inga stöd eller hjälpmedel. När det heter om en biperson att ”skrattet alltid hade legat som en upplöst och blänkande fläta efter henne”, så räcker karakteristiken ganska långt. Bilden av krukan med de sam-mantvinnade rötterna finns plötsligt där och säger det mesta om två makars inbördes förhållande. Ormvråkens farliga neddykande förebådas av hans skuggas kretsande över åkern: ”inget sker utom bundet vid sin befallning”. Den sista inovellen ”Augusti” har en medi-tativ karaktär och sammanfattar i ett lugnt grepp bokens trådar och de olika åldrarnas livskänsla: barnets lek, medelålderns strävan och kärlekslycka, ålderdomens samling inför den stränga vintern. Mormodern i ”Augusti” kunde vara Ansa som gammal, och båda kunde — under vissa omständigheter — tänkas förvandlade till ”urmodern” i Solveig von Schoultz’ kända dikt från kriget: Tusen års skymning ruvade under hennes huckle och råttgrå bekymmer släpade i hennes fållar. Ingen visste ur vilka skogar hon var kommen och i vilket gömsle ångesten huggit henne, den urgamla ångesten som kurade vid spiseln, grå, med indragna klor och gula ögon, ångesten som jagat henne fram ur det förflutna, bark, barn som tystnat av hunger, tomma pörten —■ mot gatans köttkö. Margit Abenius 221