BOKRECENSIONER MEN MÅNEN LYSER JU SÅ UNDERBAR Hans Björkegren: Till skymningen. Wahlström & Widstrand 1951. 10:—. Jörn Donner: Välsignat liv! Söderströms 1951. Om man tillfrågade ett antal av de senaste årens många 15—20-årsdebutanter om deras förstlingsverk — hur de själva ser på sin tidiga debut, vad som drev dem att skriva och publicera sig i bokform, vilka trängande budskap och konstnärliga ambitioner som låg bakom, hur arbetet fortskred och hur de själva bedömer resultatet — skulle man säkert få ett ur vissa synpunkter ganska intressant material. Givetvis under förutsättning att man förbjöd klyschor som: försök till ett okonstlat uttryck för min egen situation ... (Eventuellt kunde man för nöjes skull komplettera detta material med en liknande intervju med några nu äldre framgångsrika författare.) Förmodligen skulle också sådana offentliggjorda självprövningar i många fall kunna bli av betydelse för den fortsatta produktionen. Kanske skulle de också kunna ge värdefulla tips åt förläggare, som nu ibland — en smula spekulationsrusiga av en del kritikers stundom med rågad välvilja givna beröm för tidigt utvecklad skrivkonst — driver fram och ger ut åtskilliga ganska lättvindiga böcker av ungdomar som borde få fresta sin begåvning hårdare. På lite längre sikt kan givetvis de nuvarande förhållandena leda till att publikens intresse för den yngsta litteraturen slappnar och en hel del verkligt intressant ung dikt lätt kommer att gå oförmärkt förbi. De i stor upplaga tryckta åldersintygen blir snart ointressanta om de inte fogas till en betydande prestation. Denna tanke aktualiseras inte minst vid läsningen av Hans Björkegrens roman ”Till skymningen”. Efter att vid 17 års ålder (1950) ha fått ett drama uppfört i Uppsala och debuterat som novellist med samlingen ”Den blå lyktgubben” (rec. BLM nr 8 1950) återkom Björkegren i höstas med den nyss nämnda romanen. Man kan alltjämt påstå att den unge författaren har lätt för att skriva, att han som naturskildrare kan prägla rätt fina bilder, och att han ger prov på en bestickande uppriktighet. Men invändningarna som tränger på är många. Klokt nog skriver Björkegren allt jämt främst om gymnasister, men även dessa, bokens huvudpersoner, saknar som människo-porträtt i alltför hög grad både konturer och djup (vilket vardagligt djupsinne, vilken metafysisk spekulationsdrift de än utrustas med). Personerna håller inte ihop — och det gör inte romanens komposition heller. Författaren verkar att ha oroligt och planlöst hoppat omkring på några tuvor en liten bit ute på hembygdens myr. Reflexionerna såväl kring de andliga som de sociala problemen är hos Björkegren med förlov sagt ganska banala. Och det hjälper inte mycket att de till sin tendens är helt sympatiska. Då tränger Jörn Donner, finlandssvensk debutant, och redaktör för den nya tidskriften Arena, åtskilligt djupare i sin roman ”Välsignat liv!”MedBjörkegrens bok har Donnersgemensamt, att den sysslar med en ynglings anpassningssvårigheter, en pacifistisk tendens — och en del patetiskt färgade funderingar plus en drift att till dessa foga lätt förnumstiga parenteser. Men hos Donner finns en lidelse, ett begär att ta till orda i ett angeläget ärende, som ger hans bok fasthet trots en ibland vansklig arkitektonisk underbyggnad och en språklig osäkerhet (likgiltighet?) som bl. a. kan leda till svårforcerade kantigheter och horribla blandningar av autentiskt återgivet talspråk och ansträngd terminologi. Styrkan i hans bok är som sagt hans lidelse, och den har sin djupaste grund i broderskärlek, pacifism. Spänningarna bottnar av allt att döma i ett ungdomligt mot uppväxtmiljön vänt protestbehov, och i att han på en gång är besatt av idealism, spekulationsdrift och skaparlust. Omgiven av förnedrande och förödande kompromisser kan denne gammaltroende unge revolutionär inte gå med på en revision av Marx’ hoppfulla teorier. Han kan med kraft hävda att: det gäller att fly känslans primat och återvända till sanningens — en lång och nödvändig men fruktansvärd väg. Trots glåpord och hinder måste uppdraget fullgöras: att föra vidare sanningsbudskapet, det stinkande!, som skall väcka mänskorna och bryta ner dem som förtrycker. Men sedan den ideologiska bakgrunden klargjorts måste den givna belägenheten prövas. I sin samvetsömhet, i sin omutliga strävan att till det yttersta värja sin mänsklighet, och i brist på aktuellt gångbara alternativ finner den strängt prövande författaren ingen värdigare utväg än att ansluta sig till absolut pacifistiska rörelser. Aggressionen framstår 222