BOKRECENSIONER som orsak till den försvunna gemenskapen (också hans egen) och nan hoppas att i hägnet av fredsrörelserna skall kunna byggas en ny värld... — Så kommer då ofrånkomligt mot-budet på kompromissens marknad. Det framförs av individualisten med beklagande, men: I denna tid måste begreppet individ (i viss bemärkelse) utplånas från jordens yta... Ett växande skall dock vara möjligt. Och: du ska predika i samma ton (som fåglarna), med nya ord och symboler ... Här är det väl åter barmark och på nytt tid för den enskildes gatlopp eller marscherande. Den metafysik som Björkegren försiktigt kan tumma på har tydligen aldrig kunnat tjänstgöra som takstropp åt Donner: Jag känner inga blinda som Herrn har hjälpt till syn. Men månen lyser ju så underbar. Och ändå. Jörn Donner kan ge intryck av en kämpande socialistisk Gandhi. Inom ramen av en ungdoms- och utvecklingsroman redovisar Donner i ”Välsignat liv!” sina personliga synpunkter och reaktioner på de allmänna tidsfrågorna. Hans bok förmedlar bekantskap med en intressant personlighet, om än inte med en anmärkningsvärt utvecklad konstnär. Han tillhör givet dem om vilka man hoppas få veta mera. Axel Liffner LÄKARMEMOARER Gerda Kjellberg: Hänt och sant. Norstedts 1951. 19:50. Att läkare skriver sina memoarer, är tyvärr en sällsynthet. Belysningen av ett tidsskede och dess människor har dock åtskilligt att vinna på att deras speciella synpunkter och erfarenheter får spela in. Läkarnas insatser på sociala och kulturella områden blir å andra sidan utanför det rent vetenskapliga fältet lätt och orättvist bortglömda om de inte hugfästs av skrivkun-niga yrkesbröder. En memoarernas bokhöst som den nyss gångna har bland andra glädjande tecken också kunnat inregistrera den volym som innehåller dr Gerda Kjellbergs minnesbilder från ett långt liv i läkekonstens och socialarbetets tjänst. Det är med förlov sagt en ganska hafsigt skriven framställning, men den äger i gengäld friskhetens och spontaneitetens företräden. Gerda Kjellberg är tydligen en bärare och förlängare av det brokigt rika kjellbergska släktarvet, där utpräglat praktiska drag har blandats med lika utpräglat romantiska. Hennes mor hade före äktenskapet haft en förbindelse med sin halvfarbror, och fadern tycks ha reagerat på detta med en storsinthet som på den tiden torde ha varit något högst ovanligt; han var för övrigt en klok hushållare med små medel, och dottern bevarar honom i ljust minne med undantag för de hårdhänta uppfostringsmetoder som gick ut över hennes bror. På den punkten var fadern mera tidsbunden. Hur ska det gå för Gerda, som är så obegåvad? fick hon tidigt höra, och i stället för att slå ner hennes livsmod har denna misstro väckt hennes trots och hennes framåtanda. Yrkesvalet kom att stå mellan ångbåtsstäderska och läkare, och i det senare kallet blev hon en pionjär såsom en av våra första kvinnliga ve-nerologer, därtill djärv och enveten nog att bereda sig tillträde även till manliga patientavdelningar hemma och utomlands, något för den tiden oerhört. Att härtill mången gång krävdes sinnesnärvaro och barkad hud, framgår av en rad putslustiga episoder. Men Gerda Kjellberg hade tidigt lärt sig att stå på egna ben, och vad hon berättar om sina ungdomsupplevelser i Paris har sitt stora intresse inte minst därför att hon knöt förbindelser med den svenska skulptrisen Ida Ericsson, gift med den franske musikern och ämbetsmannen William Molard, som är känd i vår litteraturs historia som Victoria Benedicts-sons vän och hjälpare i den sista själanöden. Ida Ericsson hade själv en romantisk kärlekshistoria bakom sig och hade anno 1881 varit oförsiktig nog att medförande sitt utomäkten-skapliga barn med operasångaren Fritz Arl-berg tåga upp till Konstakademiens preses, Georg von Rosen, för att tacka för ett stipendium — med resultat att detta blev indraget. Barnet växte upp till en ung flicka som förälskade sig i en av familjen Molards umgängesvänner, den icke okände målaren Paul Gau-guin, och om detta sitt ungdomssvärmeri har den åldrade Judith Gérard skrivit ett i memoarerna infällt kapitel som gärna kunde ha varit borta, patetiskt-sentimentalt som det är och präglat av kvasilitterär efterromantik. Det enda intressanta skulle vara den flickgrymma uppfattningen om Strindberg, som också förekom i kretsen: ”Om han visste hur litet han intresserade mig, han, med en hönsstjärt till mun sammandragen över hans dåliga tänders 223