BOKRECENSIONER hemlighet, med ett gammalt fordringsfullt lejons konstlade och alltid sig lika, oordnade kalufs” (s. 63). Nej, då är det mycket roligare att lyssna till Gerda Kjellberg själv, rättfram, chosefri, torrrolig och enkelt mänsklig som hon är, då hon berättar om en rad läkarkolleger och samlar sina intryck till fina och humorfyllda små ka-raktärsstudier. Porträtten av venerologen Karl Marcus och nakenbadarentusiasten Johan Almqvist är skrivna con amore och hör till det allra bästa i boken. Utanför kollegernas sfär är det framför allt två betydande vänner som återgivits i helfigur, Albert Engström och Alma Söderhjelm, båda tecknade med en förening av värme och spjuveraktighet och med åtskilliga smådrag som gör konterfejen konkreta och livfulla. Det fina vänskapssinnet, som numera blir alltmer sällsynt, tycks de alla tre ha haft gemensamt. Intressant och gripande är också vad Gerda Kjellberg har att förmäla om Frödings sista tid och om vad hans sjuksköterska Signe Trotzig betydde för honom. Hon var inte bara en öm vårdarinna utan synes också ha skänkt honom den fulla kvinnliga hängivenhet som den olycklige diktaren träng-tat efter i hela sitt liv och som nu på det yttersta gav honom en smula harmoni. Sitt eget intimare känsloliv och sina båda äktenskap förbigår författarinnan med tystnad. Hon är i sin fulla rätt, men det ger ett stundom besvärande drag av något förbehållsamt och ofullständigt åt hennes eljest så läsvärda och innehållsrika memoarer. Holger Ahlenius VATTENVÄRLDEN Rachel L. Carson: Havet. Tiden 1951. 15:—. Hans Hass: Bland hajar och bläckfiskar. Lindqvists 1951. 19: 50. Harry E. Rieseberg: Skatter ur djupet. KF:s bokförlag 1951. 17:50. Ett streck, vattenlinjen, delar världen i två hälfter. Det är tunt, det vibrerar för minsta vindkåre, men det bildar ändå en effektivare gränslinje än alla mänskliga järnridåer. Våra besök i det landskap som utbreder sig nedåt från strecket blir få och kortvariga; det har förmågan att förbli dunkelt för oss, både i bildlig och bokstavlig bemärkelse. I dessa nattmörka och outforskade havsvid-der kan åtskilligt dölja*sig. Ett par av de sällsammaste skepparhistorierna kommer inte från obildade skeppare. Befälhavaren på en tysk ubåt under första världskriget, von Forster. såg tillsammans med fem man av besättningen ett c:a 20 m långt havsdjur kastas upp ur djupet när ett sänkt fartyg exploderade; det var av ödletyp med två fram- och två bakben försedda med stora fenor och påminde närmast om de jätteödlor som fanns i kritperio-dens hav. 1938 fick ett lag fiskare som trålade utanför Afrikas sydligaste udde en fisk i trålen som de tyckte såg så pass besynnerlig ut att de kom sig för med att lämna upp den till ett museum; det befanns vara Latimeria, en art som dittills varit känd för vetenskapen bara i form av fossila rester från kritperioden och som ansetts utdöd sedan femtio millioner år. Vi skall f. ö. inte tro att vi vet allt ens om företeelserna i den del av vattenvärlden som ligger närmast under strecket. Hajens farlighet för simmare är ju rikligt omvittnad, men för en del år sedan upptäckte den ”undervat-tensjagande” österrikaren Hans Hass att om han bara skrek till ordentligt i vattnet när en haj närmade sig (första gången skedde det helt ofrivilligt men säkert inte mindre helhjärtat för det) så vände hajen genast och försvann. Också fiskarnas förmåga att själva frambringa ljud är kanske underskattad. När USA:s flottmyndigheter under sista världskriget satte upp lyssnarapparater utanför Chesa-peakeviken, blev dessa till en början fullkomligt satta ur spel genom det egendomliga surrandet från en viss fiskart, trumfisken; man fick konstruera ett ljudfilter som kunde utestänga detta speciella undervattensoväsen och släppa fram ljuden från fartygen. Och i S:t Lawrencefloden har biologer i hydrofon avlyssnat en märkligt sammansatt kakofoni som de tillskrev en flock lekande tumlare. De två sista uppgifterna är hämtade ur Rachel L. Carsons ”Havet”, en av de innehållsrikaste, vederhäftigaste och roligaste böcker om vattenvärlden som jag hittills har haft nöjet att ta del av. Den är egentligen en syntes av flera böcker, en konstnärligt utformad överblick över ungefär vad vi för närvarande vet om havet. Men den är absolut ingen ”digest”, intet förtuggat, garanterat lättsmält sammandrag i den nu så omtyckta formen. Den är populärvetenskap i den gamla fina betydelsen av ordet, som nu håller på att helt försvinna under betydelsen 224