BOKRECENSIONER andlig skåpmat — uppvärmd, sötad och lätt skämd. Författarinnan är själv havsforskare (hon har arbetat vid det amerikanska marinlaboratoriet vid Woods Hole) och har därför kunnat ge sitt väldiga ämne en självständig, på en gång vetenskapligt fast och konstnärligt fri behandling. Hon är besatt av havet, besatt i diktarens och magikerns mening. Vissa av hennes upplysningar biter sig fast i minnet så som vetenskapliga meddelanden sällan gör det, därför att de ges i form av konkret utmejslade små tavlor; som denna sommarbild ur kapitlet om årstidernas växlingar på havet: Ute på Nordatlantens planktonängar kan man för första gången sedan tidigt på våren åter få höra det korta kvittret från ett slags små bruna fåglar, Pha-laropus, där de hjulande och svängande, dykande och stigande singlar fram. Phalaropus har häckat på de arktiska tundrorna, kläckt sina ungar, och nu är de förda på väg tillbaka ut till havs. De flesta kommer att fortsätta söderut över öppet vatten långt från land, korsa ekvatorn och fortsätta till Sydatlanten. Där kommer de att hålla sig i de stora valarnas släptåg, ty där valarna håller till, där finns det också gott om den plankton som dessa egendomliga små fåglar äter sig feta på. Ämnet är poetiskt i sig självt och skriver ibland sin egen poesi, som när svaret på den gamla tvistefrågan om det kan finnas liv på de stora havsdjupen kom 1860 i form av 13 sjöstjärnor, som hade satt sig fast på ett lod nedsänkt på två och en halv kilometers djup. Men den som har råkat märka hur grundligt vetenskapsmän kan förstöra konstnärligt fina ämnen känner sig dubbelt tacksam för hur väl sådana stimulerande poänger har tagits tillvara i den här boken. Jag skulle vilja citera ur hennes beskrivningar av havsvattnets virvel-rörelser (Poes malström är ingen fri fantasi) och av dess besynnerliga flodvågor, t. ex. Ama-sonflodens poronoca, som i fem samtidiga upplagor kan befinna sig på väg uppför floden och alla tillryggalägga ett avstånd av mer än 300 km; eller Tsientangflodens motströmsvåg, som uppges kunna bli åtta meter hög och få en fart av 12—13 knop; eller de ännu ofullständigt studerade undervattensvågorna, som kan bli flera hundra meter djupa. Men det anförda kan vara nog för att ge en uppfattning om både ämnets rikedom och den uttrycksfulla stilen. Översättningen är mestadels känslig men ger här och där intrycket att vara en smula för tidigt avlämnad. Hans Hass är en friskus och tycks ta livet i ett söndagshumör som man gärna vill uppfatta som typiskt österrikiskt. (Eller som man förr i världen hade kunnat, och kanske än en gång kan komma att, uppfatta så.) Hans yrke är inte ett för klenmodiga; tillsammans med ett par kamrater bedriver han jakt under vattnet, utrustad med spjut och filmkamera, gummifenor på fotterna och dykarhjälm på huvudet. Jag har redan nämnt hans uppfinning att skrämma bort närgångna hajar med rop under vattnet; i den här boken berättar han att metoden inte fungerar i farvatten där det är vanligt med starka buller, t. ex. dynamitfiske. Inte alla hajar är inställda på att angripa människor, särskilt när de som efter en under-vattenssprängning har död eller halvdöd fisk i närheten; därför kunde konstaterandet göras inte bara i vattnet utan också efteråt, i boken. Men man får en avgjord respekt för hans mod, inte minst därför att hans uppgifter om hajarnas och bläckfiskarnas storlek alltid är uppenbart nyktra. Han har inte Rachel Carsons vetenskapliga och konstnärliga förtjänster, men han är lika fångad av havsmystiken som hon och ger den, i sitt anspråkslösare format, ganska åskådliga uttryck. Hajarna angriper han uteslutande med kameran, och hans spjut-j akt på de mindre fiskar som då och då genomborras av hans udd förefaller knappast att vara huvudsaken för honom. Den jakt han bedriver gäller snarare havet självt, hans viktigaste byte är de tavlor som avslöjar sig för honom under hans långdykningar i undervat-tenslandskapet. ”Tryckta till en klippa stod tio, kanske tjugo mörkgröna skuggfiskar med mjuka, böljande fenor. När jag simmade förbi dem drog de sig långsamt tillbaka, med så samtidiga rörelser som om de hade varit målade på ett genomskinligt förhänge, satt i svängning av strömmarna.” Också för själva dykningens tjusning hittar han övertygande uttryck: Medan vi som bäst förföljer denna haj, får vi syn på två andra djupt nere under oss, där de makligt betar av det stora fiskfältet. De är lättare att inringa, och vi dyker längre ned. Det dröjer inte en halv minut förrän vi står på tjugo meters djup. Skillnaden i tryck märker vi knappast, den har vi för länge sedan hunnit vänja oss vid. Ingen av oss tänker heller medvetet på om syreventilen fungerar eller om kameran är riktigt inställd. Allt detta går automatiskt. Och lika automatiskt går det att simma med dykarfenorna. Om en haj kommer simmande ovanför oss, vänder vi oss på rygg. Dyker det upp en rocka tio meter under oss, störtar vi över henne som rovfåglar. Tar filmen slut, stiger vi upp till ytan snabbare än de luftblåsor som omger oss. Ett par av hans undervattenfotografier är mycket vackra — på det området är han pion 5 BLM 1952 III 225