LITTERÄR FILM jär och har hunnit långt, se t. ex. haj fotot mot s. 112. Desto märkvärdigare är det att förlaget har givit hans bok ett omslag som vid en tävlan mellan årets 25 fulaste böcker troligen skulle tillförsäkra den en av tätplatserna. Numera är det ju inte omöjligt att göra också äventyrsbetonade färgomslag både säljande och vackra. Vetenskapsmannens och sportsmannens synpunkter på vattenvärlden är i lika hög grad främmande för Harry E. Rieseberg. Han ser den undre världshalvan främst som upplagsplats för sjunkna dyrbarheter från vår egen värld. På havsbotten under vissa av skeppsfartens historiska passager, belägna på klimatologiskt eller politiskt känsliga punkter, har det under tidernas lopp samlat sig fartygsskrov vars laster havsvattnet inte kan förstöra och vars positioner och i många fall också värde kan konstateras av ännu tillgängliga papper. Karibiska havet har tagit en icke obetydlig del av de rikedomar som spanj orer och portugiser rövade från inkas under sextonde århundradet, och vissa av de sjunkna galeoner-nas positioner och lastvärden har Rieseberg snokat fram i amerikanska bibliotek; sedan har han satt i gång med bärgningsföretag. Ett par av skeppen har han också hittat, bl. a. S:a Paula, som 1679 på seglats från Havana till Teneriffa sänktes av en desperat och be-hj ärtad negerslav genom yxhugg inne från lastrummet; ur den fick han upp en kista (bara en, sedan blev han ”störd” av kubanska kanonbåtar) med gulddubloner och piastrar till ett värde av 100 000 kr.; ur en annan bärgade han en kista av 200000 kr:s värde. Arbetet är självfallet inte lätt — vad som ligger på ett sådant djup att det med äldre tiders primitivare bärgningsmetoder har kunnat bärgas är nog upptaget vid det här laget —, men man kan inte heller säga att Rieseberg förminskar svårigheterna i sin redogörelse. Huvuddragen av hans skildring är antagligen korrekta, men med sikte på en bred publik har han lagt på färgen tjockt. De hajar han möter är aldrig under sex meters längd (en jämförelse med Hass är här intressant), och de bläckfiskar som undantagslöst lurar inne i de multnande skroven är i regel ”mönstra” av legendarisk storlek. Säkert har han under sina nedstig-ningar varit ute för några nervspännande passager, men läsaren kan antagligen ta med en nypa salt både hans beskrivningar av sina strider för livet med sådana vidunder och hans ”unika” bildserie av en tvekamp mellan en jättehaj och en bläckfisk som var ”drygt sju meter tvärsöver” (och några sidor längre fram har vuxit till åtta). Men en ganska underhållande bok är det, inte minst i sin återblick på sjöröveriets historia och dess illustrationer av ordstävet orätt fånget, lätt förgånget. Från sin speciella synvinkel kompletterar den inte oävet Carsons och Hass’ bilder från de innehållsrika och svårtillgängliga havsdjupen. Björn von Rosen LITTERÄR FILM av HARRY SCHEIN Vad som sker när en bok blir film har diskuterats av Lester Asheim i en avhandling vid University of Chicago 1949. Asheims undersökning, till vilken jag hoppas få återkomma En plats i solen. Manus efter Theodore Dreisers roman ”En amerikansk tragedi”: Michael Wilson och Harry Brown. Regi: George Stevens. Prod.: Paramount. En fredlös på öarna. Manus efter Joseph Conrads roman: W. E. C. Fairchild. Regi och prod.: Carol Reed. Linje Lusta. Manus efter Tennessee Williams’ pjäs: Tennessee Williams. Regi: Elia Kazan. Prod.: Warner Bros. i ett annat sammanhang, är närmast sta-tistisk-sociologisk. Den gör en detaljerad jämförelse mellan filmernas och böckernas innehåll och katalogiserar avvikelserna, vilka enligt Asheim föranleds av filmproduktionens kommersiella villkor. Filmpublikens intelligensnivå förutsättes vara så låg att den drar en gräns för hur komplicerat filminnehållet får vara. Avvikelserna kan således betraktas som försälj ningsargument med en passive-rande verkan som strider mot det yttersta syftemålet med konstnärligt skapande. Asheims synpunkter verkar berättigade, i 226