LITTERÄR FILM Tropikerna framträder på ett nytt och mer realistiskt sätt i Carol Reeds ”En fredlös på öarna”, men därför är inte de estetiska effekterna försummade. synnerhet när det gäller amerikansk film. Men de säger inte allt om problemet att göra film på ett litterärt underlag — ett problem som bör lösgöras från en hämmande pietetskänsla för den etablerade litterära konsten. Den litterärt inspirerade filmen bör närmast jämföras med litterärt inspirerad dans, måleri, musik. Det är inte fråga om en ordagrann översättning av ett litterärt underlag — ett uttrycksmedel kan inte översättas till ett annat — utan om en tolkning, förmedlingen av en idé. Film som är alltför pietetsfull mot sitt litterära underlag gör ofta ett oorganiskt intryck. Innehållet skjuts fram utan att kunna bäras upp av specifikt litterära förtjänster. Därmed påverkas inte innehållet i yttre bemärkelse men dess betydelse förändras. Filmen blir därför dålig, inte bara som film utan även som förmedlare. Om film däremot rör sig suveränt med och inom sina egna uttrycksmedel, om den lägger till, förändrar och stryker, om den är sann och självständig, behöver resultatet inte uppfattas som ett våldförande av det litterära underlaget utan kan vara en självständig tolkning med anspråk på att behandlas utan värderande detalj jämförelse. Några av repertoarens mera intressanta filmer tål gott att diskuteras med en sådan utgångspunkt. Vi förbigår då ett avskräckande skolexempel på ”litterär” film, Richard Wrights ”Son av sitt land”, som drivit den yttre pieteten så långt att den blivit misslyckad inte bara som film utan också som förmedlare av boken. En amerikansk tragedi Theodore Dreisers roman ”En amerikansk tragedi” har varit den amerikanska filmens förbjudna äpple. Griffith, Lubitsch och åtskilliga andra sprack på svårigheterna att över 227