LITTERÄR FILM denna film i dag aldrig kunnat uppnå samma effekt som Stevens’ talande tystnad — hur visionära Eisensteins tankegångar än var i början av trettiotalet. Den tematiska reservationen sker mot slutet, när prästen i dödscellen likställer tanke med handling och talar om tankebrott på ett sätt som borde väcka sympati hos kommittén för oamerikansk verksamhet eller ett grymt leende hos George Orwells skugga. Denna scen finns visserligen i romanen, dock med en annan och motverkande bakgrund medan Eisenstein däremot satte modern i stället för prästen, för att avslöja hennes fanatiskt religiösa hårdhet. Men så långt som att häda den heliga amerikanska modem går denna film inte. Den tematiska uppmjukningen ligger på det politiska planet, som filmen inte direkt berör medan det hos Dreiser utgjorde handlingens produktiva miljö och hos Eisenstein dess väsentliga förutsättning. Man skulle därför — om man utgick från Dreisers roman — kunna beteckna ”En plats i solen” som en socialt förljugen eller åtminstone närsynt film. Jag är inte helt säker på att en sådan karakterisering är riktig i bokstavlig bemärkelse och det finns många skäl att tro att den är felaktig i bildlig, dramatisk och konstnärlig bemärkelse. Det finns ett utmanande och protesterande drag i filmen även om det inte uttrycks på det sociala utan på det psykologiska planet. Det individuella ödet har skjutits i förgrunden, vilket är naturligt för amerikansk film och sannolikt en dramatisk tillgång. Personens tvångströja blir mera konventionell än ekonomisk, det märks mycket litet av artikulerade klassmotsättningar, fabrikschefen är en hygglig patriark och förbudet att umgås med arbe-terskorna tycks reaktionärt mera i sexuell än i social bemärkelse. Endast i en mycket kort scen förs den dreiserska omgivningen abrupt in i handlingen, när en osynlig folkhops lynch-ningshysteri tar sig uttryck i skrän och krossade fönsterrutor. Denna påminnelse om att det finns i handlingen osynliga krafter är naturligtvis inte en tillfällighet. Filmens framställning kan. således ses som en dramatisk tillspetsning av Dreisers sociala kraftfält, en annan dimension av en konflikt som i grunden ändå är identisk med romanens. ”En amerikansk tragedi” har även i denna film blivit en amerikansk tragedi. Formellt är ”En plats i solen” starkt komprimerad med en genomtänkt och nästan stiliserad komposition, uttryckt i spänningen mellan rikemansdottern och arbeterskan. Den förra, spelad av den mycket vackra Elizabeth Taylor, tecknas som en opersonlig sagoprinsessa, en passiv dröm, en projektion av unga amerikanares standardiserade idealbild, inte olik F. Scott Fitzgeralds romantiska kvinno-uppfattning. Detta gäller i huvudsak även hennes omgivning, hela överklassmiljön. Mot detta bryts förhållandet till arbeterskan, spelad på ett hänsynslöst och moget sätt av Shelley Winters. I dessa avsnitt har filmen sin realistiska förankring, man möter en verklighet som är ny för amerikansk film, en sjaskig verklighet, en sjaskig erotik som är mera sensuell än den mest passionerade glamourerotik, mera sensuell bara därför att den är sannare. Otroligt nog bevittnar man hur en amerikansk film går nästan rakt på sak beträffande utom-äktenskapliga förbindelser och abort. Inramad av den fläckfria, stiliserade överklassdrömmen får filmens gråa, plågsamma verklighet en tyngd som i alla händelser inte är väsens-främmande för Dreisers roman. Inför denna prestation är man gärna villig att överse med filmens amerikanska smoothness och sophisti-cation, dess något strömlinjeformade sentimentalitet. Även om dess blanka yta inte bär spår av Eisensteins eruptioner så omsluter den en kärna, en idé, som ytterst återgår på den ryske regissörens mottaglighet för den amerikanske författarens ärende. O sentimentala tropiker Man hade väntat sig att ”Den tredje mannens” regissör Carol Reed skulle ha en grundmurad popularitet här i landet och det var därför mycket överraskande att hans ”En fredlös på öarna” efter en vecka avfördes från premiärbiografen i Stockholm. Denna filmatisering av Joseph Conrads roman saknar tydligen de glittrande attraktioner som fanns i Graham Greenes manuskript. Som intrigsnickare är ju den sistnämnde långt överlägsen Conrad och dessutom har kanske efterkrigstidens Wien en större exotisk lockelse än tropiska öar (i filmen Ceylon). Skillnaden kan också bero på att ”Den tredje mannen” egentligen var en romantisk film, en film mot bakgrunden av en romantisk barockruin medan ”En fredlös på öarna” i sin brist på romantik, i sitt helt nya, osentimentala grepp om tropikerna, fordrar större kvalifikationer hos åskådaren. 229