LITTERÄR FILM Tropikerna framställs i denna film naket och kallt, naturen är en ständigt närvarande fiende, människorna dess försvarslösa, ibland nästan löjliga offer. Almayers bostad på handelsplatsen är en parodi på ”my home is my castle”, hemmet är en fästning på lerfötter, ruttet inuti, vanmäktigt redan till fasaden. Filmens miljö visualiserar således Conrad på ett suggestivt och djärvt nyskapande sätt. Även handlingen bemödar sig att förmedla mera av Conrads verklighetsuppfattning än av romanens detaljer. Filmen är mera förtätad, den har ett annat slut och avviker i många väsentliga avseenden från romanens intrig. Detta får inte ses som en pietetslöshet utan som ett fullt berättigat och delvis lyckat försök att i första hand ge romanens idé och först i andra hand dess innehåll. Jämfört med romanen är filmen till och med tillspetsad, den sätter ett närmast katolskt sigill på Conrads i upplösning varande människor. Wil-lems, den vita mannen på dekis, kan till exempel i boken tala med infödingsflickan Aissa. I filmen förstår de ingenting av varandras språk, tystnaden mellan dem understryker drifternas mörker och tvångsbunden-het. Och medan Willems i boken blir skjuten av Aissa lämnar filmen dem i varandras ensamma och utstötta förbannelse. Kanske frestas man att se ett religiöst drag i filmens moraliska åtstrypning på grund av handelsplatsens geografiska avgränsning, en sluten världsbild, och genom teckningen av kapten Linguard, i romanen en något tvivelaktig äventyrare, i filmen en blandning av sextio-årig Jesus och gammaltestamentligt förbannande Gud som efter syndafallet driver människorna ut ur paradiset. Bortsett från kapten Linguard, som naturligtvis blir lidande på sin utformning som andlig stålman, är dock Reeds behandling av stoffet mycket effektiv — handlingen får skarpare kontraster, en större ödestyngd och renare linjer. Frågan är till och med om Reed inte med fördel hade bort gå ännu längre. Romanens styrka ligger ju inte hos den ganska lösa och delvis oklara intrigen utan på till film oöversättbara, specifikt litterära, förtjänster och den för filmen tongivande uppfattningen av människor och miljöer. Handlingens bristfälligheter framstår i alla händelser mycket klart i filmen och förvärras i själva verket på ett ödesdigert sätt genom Trevor Flowards dåliga spel som Willems. Hans sprat-telgubbiga rörelser och överdrivna bruk av röstresurserna förhindrar den sympati som ändå erfordras för att man skall kunna uppleva en människas sönderfall. Bristfälligheterna i spel och komposition uppvägs dock mer än väl av andra kvaliteter. Reed visar i många avsnitt vilken benådad bildkonstnär han är. Hans kameraarbete präglas av mustig kraft och fylliga toner, i bilderna finns en svepande rörlighet som om den ville rycka stoffet ur bildrutans ram. Mest lysande är båtens infart bland klipporna, ett perfekt avvägt komplex, fyllt av den lukt av hav och vind, av det hisnande äventyret, som är Conrads eget. Men även många andra avsnitt är mästerliga, skildringen av den självtillräckligt avgränsade byn, av regnet och djungelns närhet, en kanotfärd mellan och under husen och i en grodperspektivisk explosion en gammal inföding, hukande på en stång som en rovfågel av Bosch. Denne målare spökar också i andra detaljer, i den groteska orgien under Almayers tortyr, i de många scenerna där barn är med — Almayers fascinerande äckel till flicka, den lilla infödings-ungen som följer Willems som en svart skyddsängel och det ogripbara kollektivet av infödingsungarna, uppfattat som en skoningslös armé av smådjävlar: små myggs sting är svagt, men med bundna armar görs stark mans liv av deras pip och sting eländigt emedan de pipa och stinga beständigt ”En fredlös på öarna” höjer sig över det mesta i genren genom det starka greppet om miljön, genom den konfliktladdade atmosfären i imperiebyggandets yttre storhet och mänskliga litenhet, genom upplevelsen av giftigt främlingsskap och sönderfall. Filmad teater När det litterära underlaget utgöres av en pjäs möter en filmatisering helt säregna problem. Teatern anses visserligen vara den konstform som står filmen närmast men antagligen är det just denna närhet som skapar svårigheterna — som när skandinaver vill lära sig tala varandras språk. I filmens barndom hände det ofta att pjäser filmades. Då var filmkameran ännu en passiv registrator — som publikens öga i teatersalongen. Någon annan konstnärlig uppgift än den distribuerande kunde dessa filmer inte få. Så småningom gjorde sig stumfilmen självständig, kameran blev rörlig, klipparens sax 230