LITTERÄR FILM blev gestaltande och mediet lämnade teatern för att med ljudfilmens genombrott återkomma på ett reaktionärt och fantasilöst sätt. Det är klart att man även på detta område kan spekulera över en idealisk filmatisering enligt samma principer som gäller för filmatisering av romaner, dvs. att förmedla pjäsens idé mera än dess ytliga innehåll och detaljerade intrig. Men en teaterpjäs’ idé bärs upp av en form som är den konventionelle filmregissörens egen. Dialogen — som ändå är teaterns främsta dramatiska medel — är ofrånkomlig i ljudfilm. Varför skulle då en scenarioförfattare leta efter andra repliker än de som redan är utformade. Filmatiseringen av en pjäs kommer däremot alltid att sakna teaterns privilegium av närhet och personlig konkretion. Rörliga skuggor kommer inte ens i stereoskopisk film att kunna ersätta levande människor, deras förmåga att genom bl. a. variationer och ojämnheter fängsla mera än filmens industrialiserade perfektio-nism och entydighet. Det som filmen i stället kan ge är en komprimering av dialogen, eftersom man i bild kan visa det som på teatern endast är döda, bakgrundsförklarande repliker. Bortsett från denna komprimering och montagets dramatik är filmmediets främsta uppgift miljöteckningen. Filmregissören kan delvis ses som en kvalificerad scendekoratör med ur teatersynpunkt obegränsade tekniska resurser. Med dessa förutsättningar bör filmad teater kunna accepteras — som en form av teater som ersätter vissa säregna brister med säregna tillgångar men som ändå alltid förblir teater och som distributionsmedel respektabelt under förutsättning att det distribuerar något som är värt att distribuera. Dessa principiella synpunkter skall illustreras med den nu aktuella ”Linje Lusta”. Filmen följer pjäsen som en S:t Bernhardshund — Williams själv har för övrigt medverkat vid scenariot. Endast enstaka sexualord har med hänsyn till censuren friserats men det har ingen större betydelse, allra minst som den svenske textförfattaren gör en och annan berömvärd ansträngning att med avsiktliga felöversättningar rufsa till Williams’ för amerikanska förhållanden självpålagda, vatten-kammade vågor. Som pjäsförfattare utmärks Williams av vissa drag som kan kallas filmatiska — bruket av simultanscener, samtidiga interiörer och exteriörer, ljudkulisser med symbolverkan, en i hög grad ovanlig känsla för miljöer och stämningar, allt tecken på att han känner den mera slutna teaterformen som ett tvång. Det är då ytterst besynnerligt att han och regissören Elia Kazan så helt missat filmens möjligheter till befrielse, att de så helt nonchalerar till och med pjäsens scenanvisningar, som ju nästan kan uppfattas som direktiv till en filmregissör. Det är inte bara det att filmen inte gör ett enda komprimeringsförsök, att t. ex. i återblickar visa vad Blanche i pjäsen berättar om sitt förflutna (det är möjligt att Williams, kanske med rätta, anser att denna berättelse mindre tjänar till saklig upplysning än till att dramatiskt gestalta genom det talade ordet), men filmen saknar dessutom totalt miljö och lokalfärg — mera än pjäsen — och därmed den för handlingen nödvändiga sociala bakgrunden. De tillgångar som man måst avstå från vid filmatiseringen av pjäsen kompenseras därför inte med de tillgångar som filmen hade kunnat ge. Därför blir den som film helt ointressant och som teater sämre än pjäsen. Trots dessa reservationer är pjäsen dock så pass intressant att inte heller denna filmdistribution är värdelös och spelet är också av sådan klass att filmen till slut ändå gör ett beaktansvärt intryck. En filmatisering av en roman måste medföra vissa avvikelser för att bli sann mot romanen. Detta gäller i mindre utsträckning filmatiseringar av pjäser. När denna film på vissa punkter ändå avviker från pjäsen så är dessa avvikelser inte betingade av själva filmatiseringen (så teatralisk som filmen är är ingenting i den betingat av filmatiseringen) utan närmast att hänföra till en förskjutning i det ärende Williams har på hjärtat. En närmare granskning har för all del inget intresse ur snäv filmsynpunkt men det finns inga skäl att behandla en så pass intressant författare som Williams ur snäv filmsynpunkt. Pjäsens ärende har tolkats olika, vilket bl. a. tyder på en artistisk diskretion hos författaren. Enbart i denna tidskrift har Lennart Josephson och Ebbe Linde i väsentliga avseenden framfört olika synpunkter. Medan Josephson anser att Williams ”med påtaglig förtjusning framhåller det sunt animaliska driftlivet” och så där i största allmänhet ansluter sig till D. H. Lawrences livsdyrkan och sexualromantik ser Linde i pjäsen en reaktion just mot denna sexualromantik, mot tretti 231