DON JUAN OCH RADIOHELVETET presentera fyra acceptabla dramatiska variationer och lyckades med en snabbpresentation inom tre veckor få inte bara titelgestalten utan även ett kraftigt stycke litteraturhistoria belyst: Molières komedi ”Don Juan”, Mozarts opera, Almquists dramatiska fragment ”Ramido Marinesco” och Shaws intellektuella fyrmansdiskussion ”Don Juan i helvetet”. Av dessa fyra variationer är naturligtvis de två sistnämnda på sitt sätt märkligast — varken Almquists eller Shaws stycken hör till vardagen och radion fullgjorde här en av sina viktigaste uppgifter: att presentera sådan dramatik som av en eller annan anledning försummats på våra teatrar. I Shaws fall är anledningen given. Den helvetesdiskussion, som nu fick namn efter en av de diskuterande, ingår i ”Mannen och hans överman”, en pjäs av sådan längd att den i sitt originalformat skulle ta ett kvarts dygn att uppföra. Helvetes-akten stryks alltid bort såsom varande minst dramatisk. I mycket bottnar denna inställning i konvention (även om man får ha förståelse för en teaterdirektör, som anser att en teaterpjäs bör ha en anständig längd). Det finns människor — inte minst radiokritiker — som genast är beredda att ta till vapen mot en teaterföreställning med den svaga motiveringen att ”detta är inte dramatik” och det utan att någon gång ge en förklaring vad dramatik egentligen är. Shaw mördas ofta med sådana vapen — en dialog mellan två högspänningsstationer anses inte ”dramatisk” bara därför att de inte rent handgripligt försöker bryta sönder varandras åskskydd — en intellektuell kraftmätning kan enligt dessa banala domare inte bli dramatisk. I sceniska sammanhang är denna inställning något mer förklarlig, ty en diskussionspjäs ställer stora krav på den som är ansvarig för den sceniska rörligheten. Men i radio kan man inte diskvalificera det dramatiska ordet utan att klart och tydligt motivera varför man gör det och alltså lägga fram en analys av vad hörspel, radiodramatik egentligen är. Någon sådan analys har jag aldrig sett till och eftersom jag själv redan förklarat mig oförmögen att dra upp linjerna för det perfekta radiodramat skulle det vara intressant att höra t. ex. en sådan entusiastisk mördare av radiodramatik som Karin Schultz motivera sina dåd. Nu är Shaw spelbar dramatiker även i detta fragment, som f. ö. denna säsong gjort stor succé på Broadway framfört av en st järnkvartett skådespelare med Charles Boyer som mest (film) glänsande namn. Vad Almquist beträffar har han ansetts ospelbar ända fram till våren 1951, då Ragnar Josephson satte en lysande slutpunkt för sin chefsperiod på Dramaten med ”Amorina”, en föreställning som verkligen bevisade att tal om ”ospelbar dramatik” bara är konventionellt snack. ”Ramido” är i högre grad än ”Amorina” ett ordmåleriskt bländverk, som kan analyseras sönder efter intellektuell Shaw-norm men som torde behålla sin tjusning för varje varelse som inte är döv för den speciella lyrik som kan kallas ordmusik. Almquist-entusiasten harald forss är därför inne på en dubbelväg när han i Röster i Radio förklarar att ”Ramido” mycket väl skulle göra sig som opera — om han nu menar med musikalisk påbyggnad på ett redan musikaliskt drama. Både Shaws och Almquists stycken är ”ordiga” och gjorde sig fint som hörspel. Hur varieras nu temat i dessa dramatiska arbeten. Friast till Don Juan-gestalten står onekligen Mozart, i vars opera man tycker sig spåra försök till en objektiv lödning av Don Juans problemvärld. Här är jag som musikalisk lekman ute på farlig is och ämnar mig inte för långt ut. Själva librettot vittnar knappast till författarens förmån — det är blackt och ytligt, yvigt och lågkomiskt som det spanska ursprunget (”Förföraren från Sevilla”). Musiken ger det den psykologiska dimensionen och den är märklig, därför att den klargör att Mozart var medveten om att Don Juan inte är en komisk hero i en lätt-lurad värld utan tvärtom en tragisk hero i en under det skenbart glättiga tragisk värld. Mozart har lyckats med konststycket att skapa ett tragiskt drama under operabuffans narrmask, vilket tyder på att han inte bara var ett musikaliskt geni utan även en psykolog med förkänsla för den avklädning som en gång skulle bli Don Juans öde. Nu är tyvärr en opera i radioframförande oftast en styggelse och ”Don Juan” blev inget undantag. Liksom en fotbollsmatch fordrar en opera en handlingsreferent och lägger man till detta beklagliga krav de svårbemästrade tekniska svårigheter som uppstår när orkester och solister (en duett är svår, en sextett omöjlig) ska samordnas akustiskt får man inte fram ett radiolämpligt resultat. Ett studioframförande av Mozarts ”Don Juan” måste vara minutiöst genomarbetat om inte operans nyanser ska blekna bort. Den här gången var bleket dominerande. 233