DON JUAN OCH RADIOHELVETET Både Molière, Almquist och Shaw är var och en på sitt sätt mer subjektiva. Molière var ute för att göra ett nidporträtt av den helhjärtade rationalisten-adelsmannen men undgick inte frestelsen att i Don Juans mun lägga åsikter, som ganska väl överensstämde med de egna — när t. ex. Don Juan cyniskt avfärdar alla läkare som kvacksalvare finns det anledning att misstänka att han har Molière bakom sig. ”Don Juan” var för sin skapare endast en ram inom vilken han kunde ägna sig åt sin favoritsysselsättning: att gissla betänkliga företeelser i franskklassicismens land. Och vad var naturligare än att Don Juan, som i komedin ensam representerar det logiska tänkandet, fick spela en för spelet olycksdiger dubbelroll som mottagare av Molières förakt för adeln och förmedlare av Molières förakt för de dumma. Under sådana förutsättningar skriver man inte en pjäs som bidrar till förståelsen av Don Juan-gestalten och Molière gjorde det inte heller. För att i någon mån rädda ett splittrat verk som detta måste en giv av det vara överbetonat — komiskt eller tragiskt. Poul Reumert spelar enligt recept ett och Louis Jouvet lär ha gjort motsatsen. Olof Molander gick den olyckliga medelvägen i radioframförandet, strikt och allvarligt, och lyckades egentligen endast framhäva styckets svagheter med en ödesdiger betoning av den för Molière säkert endast ytligt effektfulla slutscenen: Don Juans nedstörtande i helvetet. Ulf Palme i titelrollen var kall och charmlös och lyckades inte ett ögonblick få fram den sensuella lyster som är nödvändig i spelet med flickorna, även om nu spelet går ut på att framställa förföraren som en i grunden känslokall och arm varelse. Ramido är i Almquists dikt Don Juans son, som dukar under för ödet att i varje käresta möta sin egen syster. Spelet skulle bli smärtsamt skönt och ytligt om inte Don Juan själv i slutakten trädde fram som botgörare i munkkåpa — en demonisk syndare som fordrar hat från de kvinnor han förfört för att bli förlöst från skulden. Denna ruelse är typisk för Almquist och tyder på identifikation, men den ger också gestalten ett nytt intressant drag. Don Juan står kvar som romantisk mångförförare och hjälte men genom att Almquist befriat honom från helvetesfärden blir han efter sina dåd en syndare, en vandrande jude på evig flykt från kärleken, dömd av sin egen makt över kvinnorna. Denna ruelsens Don Juan har den förfördes drag. Hos Shaw blir han fullbordad. Nederstigen i helvetet fäktar denne Don Juan, som helhjärtat för författarens talan och egentligen inte har ett dyft med den ursprungliga gestalten att göra, mot äktenskapet och lyckas med en paradoxklättring som saknar motstycke även i Shaws filosofiska dramatik bevisa att han varken varit syndare, hero eller oförmögen att älska utan enbart en sviken drömmare som vaknat till besinning när den poetiska drömmen om kärleken krossats av kvinnans hårda fångstsnaror. Don Juan på flykt inte undan sin anade oförmåga utan undan förförelsen. Detta motiv är endast perifert, men det är intressant att skåda hur Shaw utan egentlig anknytning till sina föregångare och utan intresse för den romantiske förförar-gestalten ändå får tag i en tråd som inte bara tjänar hans syften utan också ger en början till förståelse för den möderne Don Juan, mannen på flykt. Palle Brunius’ giv av ”Ramido Marinesco” skänkte full rättvisa åt den musikaliska versen och det var egentligen endast Uno Henning som föll ur ramen genom att vilja spela karak-tärsteater. Han styckade sönder den melodi, som både Lars Ekborg och Anna Lindahl — vilken här gjorde sin sista radiogärning — så utsökt fick fram genom att behandla texten som lyrik. Henrik Dyfvermans blixttempo i ”Don Juan i helvetet” var även det riktigt. Shaw är minst av allt trögtänkare och hans dramatik är gjord för folk som orkar följa med en intelligent konversation. Gunnar Björnstrand, Mimi Pollack, Anders Henrikson och Olof Sandborg gjorde helvetesmötet lysande och det förefaller troligt att de efter föreställningens slut — liksom lyssnaren — drabbades av den reaktion som följer efter alltför svåra intellektuella ansträngningar: apatisk sömn eller sömnlös apati. Ty ”Don Juan i helvetet” är som antytts bara till en liten del en diskussion om titelgestalten. Helvetet bjuder Shaw en djävul och en öppen väg mot himlen — men det är en annan historia. Denna dramatiska serie tyder på idékraft hos dem som just nu har hand om Radiotjänsts teater avdelning. Eftersom man får betrakta denna som den viktigaste förmedlaren av dramatisk konst i vårt land är vi bara att gratulera. Dessutom: en serie i snabbföljd som denna är faktiskt att rekommendera. Den har chansen att verka direkt och bindande — lyssnaren blir till den grad stimulerad att han inte hinner somna mellan varven. 234