NOTISER STRINDBERGIANA Strindbergs förord till kammarspelen 1907 Under sommaren och hösten 1903 ebbar de sista dyningarna ut efter August Strindbergs ofantliga dramatiska produktionsvåg kring sekelskiftet. De närmast följande åren utmärkas av dramatisk improduktivitet, trots att uppslagen ofta var rika, men diktaren hade svårt att omsätta dem; så skrev han till Harriet Bosse i april 1906 att dramat ”släppt, gått sin väg”. Den kraftimpuls han behövde för ett förnyat dramatiskt skapande, fick han emellertid under hösten 1906. I september det året hade August Falcks sällskap i Lund haft urpremiär för Sverige med ”Fröken Julie”, och i november sammanträffade Strindberg och Falck i Stockholm för att diskutera ett eventuellt uppförande av stycket i huvudstaden. Enligt Falck skall redan vid detta första sammanträffande samtalet kommit in på möjligheterna att i Stockholm skapa ”en intim teater”. Den 13 december blev det premiär på ”Fröken Julie” och det blev en stor framgång. — Fröken Juliesuccén blev sporren. Stimulerad av framgången på Folkteatern i Stockholm var det som Strindberg satte sig till verket att åter skriva dramatik och det var då, som han uttryckte det i ett brev till Adolf Paul, hans avsikt att ge ”nutidens otåliga menskors begärda form----- grundligt men kort”. Det var den åter prövade naturalistiska enaktaren som fick stå mönster. Men även utlandet gav impulser, främst då den moderna intima teatern i tysk form, Reinhardts Kammerspielhaus. — Nu liksom alltid ville Strindberg följa die Zeitgeist. Så tillkom då vid årsskiftet 1906—1907 de första kammarspelen. Sj älv ansåg Strindberg att de nya dramerna var kammarmusikens idé överförd på dramat. I det ovan citerade brevet till Paul, som är skrivet samtidigt med utarbetandet av ”Oväder”, säger diktaren att han sökte ”det intima i formen, litet motiv, utförligt behandlat, få personer, stora synpunkter, fri fantasi, men byggd på observationer, upplefvelse, väl studeradt, enkelt men icke för enkelt, ingen stor apparat, inga öfverflödiga bipersoner, inga regelbundna femaktare eller 'gamla maskiner’, inga utdragna helaftnar”. — Mycket snart skulle den relativt trånga form Strindberg här dragit upp för sig sprängas. ”Brända Tomten” och ”Spök-sonaten” växte fram samtidigt med att ”Svarta fanor” åter blev aktuell. (Kontraktet om dess tryckning undertecknades 15 februari 1907.) Försöket till en naturalistisk renässans, som förebådas med ”Oväder”, kom av sig, i stället förnyades drömspelsstämningen och den blandades nu med den brutalaste naturalism. I april 1907 hade Strindberg färdigställt de tre kammarspelen ”Oväder”, ”Brända tomten” och ”Spöksona-ten”. Till dessa dramer som Strindberg hade för avsikt att separat vid denna tid utge finnes ett ”Företal”. Liksom Strindberg ansåg att ”Fröken Julie” och de korta ”naturalistiska” enaktarna tarvade en kommentar skrev han för de nu färdiga dramerna ett förord. Jämföres det med det bekanta ”Förordet till 'Fröken Julie’” och artikeln ”Om modernt drama” ter det sig ganska torftigt, men genom sin blotta existens är det av intresse. Vid utgivandet av Strindbergs Samlade Skrifter hade utgivaren professor Landquist ej tillgång till manuskripten för diktarens teaterbroschyrer under 1900-talet, utan dessa, som utgavs samlade i ett band under titeln ”Öppna brev till Intima teatern”, trycktes efter de olika broschyrernas originalupplagor. (Med vissa gåtfulla uteslutningar av t.ex. originalupplagans illustration sid. 18, broschyren ”Hamlet”.) Manuskripten Sidan 4 i Strindbergs manuskript med de strykningar som omnämns i texten 235