NOTISER finnas emellertid nu tillgängliga i Kungliga Bibliotekets Strindbergssamling. Däribland även manuskriptet till den år 1908 utgivna broschyren ”Memorandum till medlemmerne af Intima Teatern”. Till manuskriptet är bilagda två konceptark, varav det ena bär överskriften ”Företal”, den andra ”Studier vid Intima Teatern”. Granskar man bladen närmare finner man att arket betecknat ”Företal” har anteckningar syftande till endast broschyrens första fyra sidor. (I Samlade Skrifter del 50, s. 9—12.) Det avsnittet bär i broschyren rubriken ”Begreppet Intim Teater”. Det andra konceptarket hänsyftar däremot på innehållet i hela den följande broschyren. Detta i och för sig kanske ej alltför märkliga förhållande gjorde mig emellertid uppmärksam och vid en manuskriptgranskning fann jag, att manuskriptet till broschyren bestod av tvenne tydligen vid skilda tillfällen skrivna partier. Manuskriptets fyra första ark bär vattenstämpeln Lessebo, de övriga endast årtalet 1906. De första sidorna ha även en något mörkare färgton, måhända beroende på att de legat framlagda längre tid än de övriga. Vid textgranskning visade det sig nu att rubriken ”Begreppet Intim Teater” var ditsatt efter manuskriptsidans tillkomst och att därunder tidigare stått ”FÖRETAL”, nu med blyerts överstruket. Denna överskrift korresponderade tydligen med det anteckningsblad, som bar samma överskrift. Vilka sidor omfattar då detta ”Företal”? Därom behöver man ej länge sväva i okunnighet. På manuskriptets fjärde sida är det cirka sex raders uppehåll i texten och i denna lucka finna vi två halvrader, nu starkt överstrukna. På den första står ”April 1907”, och på den andra ”August Strindberg”. Där slutar ”Företalet”. Till vilket arbete är företalet avsett? Även svar på den frågan ger manuskriptet. På dess fj ärde sida finns nämligen en längre kraftig strykning. (Det strukna partiet kan i Samlade Skrifter del 50 inskjutas sid. 12 rad 2, efter: ”1 höstas öppnades Hebbelteatem i nästan samma anda, och över hela Tyskland ha vuxit upp teatrar med namnet Intimes Theater.”) I manuskriptet följer här: ”1 höst skall August Falck junior börja sin Intima Theater i Stockholm, sedan han i vintras framförde Fröken Julie på Folkteatern. — Det är hufvudsakligen för Falcks Theater jag skrifvit dessa tre Kammarspel, som nu gå i tryck. — Detta är i korthet Kammarspelets historia. Då jag antydt dess berättigande såsom den form nutids-menniskan begär, har jag på samma gång, derför icke dömt ut andra former.” — Därefter följer på de två halvraderna: ”April 1907 — August Strindberg.” Det råder inget tvivel om att vi här har framför oss ett ej till trycket överlämnat Företal till de tre tidigaste kammarspelen. När diktaren sommaren 1908 för Intima teaterns räkning skulle skriva ihop sin broschyr ”Memorandum till medlemmarne af Intima Teatern” påminde han sig det aldrig använda Företalet till Kammarspelen och efter mindre operationer använde han sig av den 1907 skrivna texten som första avsnitt i den nya broschyren. Liksom i de tidigare teaterteoretiska framställningarna ger oss Strindberg i Företalet till Kammarspelen en resumé över dramats och teaterns utveckling under 1800-talet, för att därigenom förklara och i sammanhanget inpassa sin nya dramaform. I Kammarspelföretalet är dock redogörelsen kortare och mer skissartad än i föregående. Han refererar Blotsvens tillkomst 1870 och olyckorna i samband med ”Mäster Olof” och framhåller att med 1880-talet kom en ny tid — ”Zola drog ut mot franska komedin — Det var det starka motivet och koncentrerade formen, som visade nytt, ehuru väl tidens enhet ännu icke var iakttagen”. Därefter menade han att dramat gått ner i ”de halfgamla spåren” igen, ända tills Reinhardt öppnade sitt Kam-merspielhaus, ”som i sitt namn anger programmet: Kammarmusikens idé öfverförd på dramat. Det intima förfarandet, det betydelsefulla motivet, den soignerade behandlingen.” Detta program överensstämmer väl med det i brevet till Paul skisserade från januari 1907, men Kammarspelföretalet från april visar i de senare strukna raderna att diktarens uppfattning av kammarspelen under tiden förskjutits. Däremellan låg ”Svarta fanors” utgivande och ”Spöksonatens” tillkomst. Han är i april på det klara med att det i januari uppställda programmet ej ger tillräckligt utrymme. Diktaren är på väg ifrån ”nutidens otåliga menskors begärda form — grundligt men kort —” mot drömspelets gränslösa vidder. Sålunda heter det i aprilföretalet: ”Då jag antydt dess berättigande såsom den form nutidsmen-niskan begär, har jag på samma gång, derför icke dömt ut andra former.” Dessa tankar återkomma ännu mer preciserade i det 1908 skrivna ”Memorandum”, där han vid en återblick på Kammarspelen säger: ”Ingen bestämd form skall binda författaren, ty motivet betungar formen. Alltså frihet i behandlingen, endast bunden av konceptionens enhet och stilkänsla.” Hans Baude. IN MEMORIAM Yrjö Hirn f. 7. 12. 1870. d. 23. 2. 1952 När Yrjö Him på senhösten 1950 fyllde åttio år, hyllades han — liksom han hade hyllats fem, tio och tjugo år tidigare — i alla tonarter som Finlands store humanist, som den förebildlige vetenskapsmannen och den ojämförlige läraren, som en centralfigur i hela nationens intellektuella liv. Själv tog han det inte högtidligt. Han var en gammal och sjuk man, men han hade inte slagit sig till ro och inte lagt upp; han hade sin andliga spänst och sin lekfulla vitalitet i behåll. Inför bemärkelsedagen frågade en intervjuare vilken bok som hade gjort det starkaste intrycket på; honom. Det visade sig vara ”Heymonssönerna”, en bearbetning av en fransk riddarroman som han hade läst för mer än sjuttio år sedan. Svaret var karakteristiskt, därför att det inte innehöll en skymt av snobberi eller originalitetsbehov utan var alldeles naturligt, alldeles uppriktigt, och framför allt därför att det följdes av en lång och sinnrik motivering som plötsligt kastades om och växte ut till ett helt pedagogiskt program; en av Yrjö Hims specialiteter var att han när som helst kunde låta vilket kuriosum eller vilken bagatell som helst öppna stora och viktiga perspektiv. Den här gången gällde det betydelsen av att konsten som förtrollning, som ren fascination, tillräckligt tidigt får 236