NOTISER verka på sinnet; förståelsen är sekundär. I Snoddas-panikens tid har orden en nästan fruktansvärd tyngd: ”Om man pryder skolsalar och klassrum med reproduktioner av tavlor, som man säkert vet inte höjer sig över barnets fattningsgräns — med tippor och vovvar, Lilla Lisa och Lasse Liten — så är det möjligt att barnet aldrig eller för sent får syn på det högsta i konsten. Barnen skall möta det högsta i konsten, det är inte alls så farligt om en del av det som de ser förblir ofattbart för dem; det kan förtydligas och kompletteras längre fram i livet. Framför allt skall man i unga år lära sig att sträcka sig efter något — man skall vara tvungen att stanna, undra och tänka.” Yrjö Hirn hörde till dem som hade lärt sig att stanna, undra och tänka. Det var förutsättningen för hans monstruöst omfattande och restlöst smälta lärdom ; det var också förutsättningen för hans mänskliga rikedom, för den utstrålning av ljus och värme och vishet som alla hans vänner, kolleger och lärjungar kan vittna om. Man kunde på honom själv tillämpa slutorden i hans lysande Beaumarchais-biografi: ”Om det än vore så att den stränga kritiken icke lämnade något annat kvar av hans verk än det man kunde beteckna som ett litet musikaliskt motiv, så hör motivet till dem vi mest ha behov av att lyssna till, därför att det sjunger för oss om Mod och Glättighet.” Men mera än teoretiskt intresse har implikationen inte i Hirns fall. Det musikaliska motivet finns, men också hans verk finns. I sin helhet hör detta verk till de mest imponerande som någon nordisk humanist har efterlämnat; huvuddelen av det har bestående värde. Hirn är en av sitt lands stora författare. Han började som teoretisk estetiker. Det var vid en tid då sådana sysslor höll på att bringas i vanrykte av den psykologiska och samhällshistoriska relativismen. Him, som var Edvard Westermarcks elev och sociologisk relativist i mera vetenskaplig mening än de flesta, kunde inte finna att en sådan ståndpunkt var ett argument mot estetiken. Tvärtom; just insikten om de komplicerade sammanhangen mellan individuellt ut-trycksbehov, samhällsfunktioner och konstnärlig form gav studiet av den estetiska värdeupplevelsen dess mening och dess spänning. Men samma insikt manade också till ständig prövning, till återhållsamhet och ödmjukhet. Det är delvis de egenskaperna som gör att ”The Origins of Art” (1900, sv. övers. 1902) och ”Det estetiska lifvet” (1913) inte har åldrats mycket, trots att vi sedan de skrevs har fått andra psykologier och andra sociologier. Det tidsbundna i diskussionen sjunker tillbaka, det allmängiltiga blir kvar; på nordiskt språk har vi ännu i dag ingen fullt värdig motsvarighet till dessa arbeten. Redan här är Hirn för övrigt en författare och praktisk psykolog av rang. Här finns hans livs patos, bakgrunden till hans insats som pedagog: vördnaden inför konstupplevelsen i dess egenskap av ”ett slags förvandlingsmirakel, vilket låter oss hämta kontemplativa lustvärden ur alla intryck och erfarenheter”. Här finns medvetandet om gränserna för detta patos: konsten ”innebär en sträfvan mot frihet, men har likväl städse sin rot i nödvändigheten” — erkänner vi inte detta, är vi nära ”den koncilianta åskådning, som blir passivt medbrottslig i hvad den genom sympatisk betraktelse förstår och förlåter”. Här finns också botemedlet mot en sådan livsfarlig esteticism, ett botemedel som är bättre än alla moralkakor: ”den sunda vanvördnad, för hvars gapskratt trollen rämna, äfven om de vore stora som Dovrefjeld”. I sådana passager — de finns snart sagt på varje sida —■ har Hirns ungdomsverk inte förlorat sin aktualitet. Till de teoretiska skrifterna ansluter sig specialundersökningar av så grundläggande och (skenbart) vittskilda ämnen som ”Pueblofolkens konstlif” (1901) och ”Barnlek” (1916). Mästerverket i denna grupp är emellertid ”Det heliga skrinet” (1909), alltjämt en av de finaste studier i katolicismens symbolik som står att leta upp; det var den boken som — tillsammans med ”Konstens ursprung” — grundläde Hirns europeiska rykte. 1910 blev Hirn professor i ”estetik och nyare litteratur” vid Helsingfors universitet; hans nästan trettioåriga lärargärning är redan legendarisk. Principen var skärpa och generositet, ironi och oändligt tålamod, saklighet och vänlighet; och, med en formulering ur en av de berömda Londonföreläsningama från 1936 (”Konsten och den estetiska betraktelsen”): ”Vi ha rätt, och vi äro skyldiga, att begagna oss av alla de utvägar och krokvägar, på vilka man kan nå fram till en levande, personlig uppskattning av konsten.” Hur Him gick till väga kan vi se i de många böcker, där han på en gång odlade sina estetiska, historiska och pedagogiska intressen. Dit hör 1700-talsessäema i ”Episoder” (1918), monografierna ”Diderot” (1917), ”Swift” (1918), ”Dr Johnson och James Boswell” (1922) och ”Beaumarchais” (1931) samt de lika roande som lärorika undersökningarna av skilda idé- och motivhistoriska komplex: ”Eremiter och pilgrimer” (1924), ”Den gamla postvagnen” (1926), ”Ön i världshavet” (1928), ”Goda vildar och ädla rövare” (1941). I de böckerna lever både lärdomen, den maliciöst exakta berättarkonsten och det outtröttliga intresset för allt mänskligt. De kommer att leva länge. Mot slutet av sitt liv vände sig Hirn mer och mer mot de inhemska ämnena. Han lämnade två stora bidrag till litteraturen om Finlands nationalskald (”Rune-bergskulten”, 1935, ”Runebergsgestalten”, 1942), och han skrev om ”Lärt folk och landsstrykare i det finska Finlands kulturliv” (1939). Den som vill kan inlägga en symbolisk betydelse i att Hirn, den universellt lärde, ägnade sina två sista böcker åt sådana ämnen som ”Akademiska bokhandeln” (1943) och ”Teater och teaterstrider i 1800-talets Finland” (1949); essäsamlingen ”De lagerkrönta skoplaggen” (1951) innehåller endast äldre, förut inte i bokform tryckta ting. Yrjö Hirn blev till slut blind, och hans sista sjukdom var lång och svår. Men han förlorade aldrig kontakten med konsten och människorna. Dels hade han sitt sagolika minne; han beklagade endast att det inte räckte till för den modernaste poesin. Dels lät han hög-läsa för sig viktigare nyutkomna böcker; han lärde bokstavligen så länge han levde. Sådant är inte vanligt. Det är kanske — med en av hans formuleringar i ett alldeles olikt sammanhang — ”ett rätt egendomligt, ehuru icke ogudaktigt sätt att bereda sig för den annalkande döden”. För honom fanns inte något annat sätt. Bengt Holmqvist Ane Randel f. 23. 4. 1879. d. 20. 1. 1952 Ane Randel räknade sig självironiskt till litteraturens lättmatroser, men han måste i så fall sägas ha åtnjutit en mindre vanlig utbildning för special tjänst; en i många stycken lärd livsnjutare och gourmet är den roll han spelar i sina skrifter. Randel utbildade sig först till folkskollärare, men måste ha haft mycket få egenskaper gemensamma med 237