J. D. SALINGER TILL ESMÉ - KÄRLEKSFULLT OCH SOLKIGT Häromdan fick jag med luftpost en inbjudan till ett bröllop som ska äga rum i England den 18 april. Det är ett bröllop som jag skulle ge mycket för att få vara med om, och när inbjudningen kom, trodde jag först att det skulle kunna ordnas — jag flyger och ger fan i vad det kostar! Men sen dess har jag diskuterat frågan med min fru, en utomordentligt förståndig kvinna, och vi har kommit överens om att jag ska skicka återbud — bland annat hade jag ju totalt glömt bort att svärmor har glatt sig så åt att få komma och hälsa på oss de båda sista veckorna i april. Det är verkligen inte ofta jag får tillfälle att träffa svärmor, och hon blir inte yngre med åren precis. (Vilket hon skulle vara den första att erkänna.) Men var jag nu än kommer att befinna mig, så är jag i alla fall inte den som sitter med händerna i kors om jag kan hindra ett äktenskap att gå åt pipan. Och därför har jag fattat pennan för att göra några avslöjanden om bruden sådan jag kände henne för nära sex år sen. Om mina anteckningar skulle bereda brudgummen — som jag inte känner — ett tillfälligt obehag, så desto bättre! Jag är inte ute för att roa. Utan fastmera för att leda och lära. I april 1944 låg jag tillsammans med ett sextital amerikanska soldater, underbefäl och meniga, i Devon i England för att genomgå en specialkurs under ledning av brittiska underrättelsetjänsten, ett led i förberedelserna för invasionen. När jag nu tänker tillbaka på den där tiden, förefaller det mig som om vi hade varit en ganska säregen samling: det fanns inte en enda s. k. sällskapsmänniska ibland oss. Vi tillhörde alla sexti den brevskrivande typen, och när vi pratade med varann utanför tjänsten var det vanligtvis för att fråga om någon hade lite bläck, som man kunde få låna. När vi inte skrev brev eller hade lektioner, gick vi för det mesta våra egna vägar. Mina förde mig vanligen i vida bågar utåt landet, om dagen var klar. När det regnade satt jag på något torrt ställe och läste, ofta inte mer än en armslängd från pingpongbordet. Kursen varade tre veckor och slutade en lördag, en mycket regnig lördag. Klockan sju på kvällen skulle hela gruppen forslas med tåg till London, där vi enligt vad ryktet påstod skulle fördelas på en del infanteri- och flygdivisioner, utvalda att delta i den beramade landstigningen. Vid tretiden på eftermiddan hade jag packat ner alla mina tillhörigheter i persedelpåsen, däribland en gasmaskbehållare full av böcker som jag hade släpat med mig från Andra sidan. (Själva gasmasken hade jag låtit glida ut genom en ventil på ”Maureta-nia” några veckor tidigare, väl vetande att om fienden någonsin använde stridsgas, så skulle jag aldrig hinna få på mig sattyget.) Jag minns att jag länge länge stod i ett gavelfönster i vår barack och såg ut i det sneda, tröstlösa regnet, medan det ryckte omärkligt, om ens det, i avtryckarfingret. Bakom mig kunde jag höra det okamratliga raspandet av många reservoarpennor på många ark fältpostpapper. Plötsligt, utan något särskilt i tankarna, lämnade jag fönstret och satte på mig regnrock, yllehalsduk, damasker, yllevantar och mössa (vilken sistnämnda jag enligt vad folk fortfarande älskar att påpeka bar på mitt eget 247