J. D. SALINGER lilla sätt — nerdragen över båda öronen). Efter att ha ställt mitt armbandsur efter latrinklockan gick jag nerför den långa, våta, gru-siga backen till stan. Jag brydde mig inte om blixtarna omkring mig. Antingen hade de mitt nummer på sig eller också hade de det inte. I centrum, antagligen det blötaste stället i hela stan, stannade jag framför en kyrka för att läsa på anslagstavlan, mest för att siffrorna, vitt på svart, fångade min uppmärksamhet men också för att tre år i armén hade gj ort mig till slav under anslagstavlor. Klockan 3.15, upplyste anslagstavlan, skulle barnkören repetera. Jag tittade på min klocka och så på anslagstavlan igen. Ett papper, fäst med häftstift, räknade upp namnen på de barn som förväntades delta i repetitionen. Jag stod där i ösregnet och läste alla namnen. Därpå gick j ag in i kyrkan. Omkring ett dussin vuxna personer satt här och där i bänkarna. Flera av dem hade barn-galoscher med undersidan uppåt i knät. Jag gick uppför altargången och satte mig på främsta bänken. Framme i koret på tre rader stolar satt kören, så där en tjugo barn i åldem sju till tretton år, de flesta flickor. De förmanades just av körledarinnan, en fyllig dam i tweeddräkt, att gapa bättre när de sj öng. Hade någon av dem, frågade körledarinnan, någonsin sett någon liten pippifågel som vågade sjunga sin vackra lilla visa utan att först öppna näbben på vid vid vid gavel? Tydligen hade ingen gjort det. Alla bligade stint och ointresserat på henne. Hon fortsatte med att säga att hon ville att alla hennes barn skulle förstå meningen med vad de sjöng, inte bara rabbla som små dumma papegojor. Sen blåste hon en ton på stämpipan, och likt lika många minderåriga tyngdlyftare höjde barnen sina sångböcker. De sjöng utan ackompanjemang — eller bättre uttryckt i deras fall: utan störande inblandning. Deras röster var så melodiösa och osentimentala att en mer gudfruktig man än jag utan ansträngning skulle ha kunnat upphäva tyngdlagen och sväva. Ett par av de allra yngsta kom lite på efterkälken men på ett sätt som endast kunde ha irriterat kompositörens mor. Jag hade aldrig hört psalmen förr, men jag hoppades att det var en med tolv eller flera verser. Medan jag satt där och lyssnade lät jag blickarna glida över barnens ansikten, men ett av dem betraktade jag länge. Det var flickan som satt närmast mig, på yttersta stolen i första raden. Hon kunde vara en tretton år, med spikrakt, askblont hår som räckte henne till örsnibbarna, utsökt vacker panna och blaserade ögon som såg ut att ha räknat publiken. Hennes röst skilde sig tydligt från de andra barnens, men inte bara för att hon satt närmast mig. Den hade det bästa övre registret, det klaraste, det säkraste, och den tog automatiskt ledningen över de andra. Den unga damen verkade emellertid lätt uttråkad av sin sångkonst — eller var det kanske bara av tiden och rummet?; jag såg henne gäspa två gånger mellan verserna. Det var en ytterst förfinad gäspning, en gäspning som anstod en dam, med slutna läppar, men man kunde inte ta fel på den: hennes näsvingar förrådde henne. Så fort psalmen var slut började körledarinnan vädra sina åsikter om folk som inte kan sitta stilla med föttema och hålla sig tysta under prästens predikan. Jag förstod att den musikaliska delen av repetitionen var över, och innan ledarinnans hårda talröst hade brutit den förtrollning barnens sång hade försatt mig i, reste jag mig och gick ut ur kyrkan. Det regnade ännu häftigare. Jag gick framåt gatan och tittade in genom fönstret till Röda korsets fritidslokal, men vid kaffedisken stod soldater i tredubbla led, och till och med genom glaset kunde jag höra pingpongbollarna studsa i rummet innanför. Jag gick över gatan och steg in i ett högst civilt terum, tomt sånär som på en medelålders servitris som såg ut som om hon skulle ha föredragit en gäst med torr regnrock. Jag hängde upp rocken på en hängare så stillsamt som möj ligt, satte mig vid ett bord och beställde te och rostat bröd med kanel. Det var första gången på hela dan som 24.8