TILL ESMÉ — KÄRLEKSFULLT OCH SOLKIGT jag talade med någon. Sen snokade jag igenom alla mina fickor, i regnrocken med, och hittade till sist ett par avslagna brev att läsa om. Ett från min hustru, där hon talade om hur dålig service man numera fick på Schrafft’s på Åttiåttonde gatan, och ett från min svärmor, i vilket hon bad mig vara så snäll och skicka henne lite kaschmirgarn så fort jag kom ut ur ”lägret”. Medan jag ännu höll på med min första kopp te, kom den unga damen från kören, som jag just hade sett och lyssnat till, in genom dörren. Hon var genomvåt i håret, och hennes öron stack fram mellan hårslingorna. Hon hade sällskap med en mycket liten pojke, uppenbarligen en bror, vars mössa hon tog av genom att lyfta den från hans huvud med två fingrar, alldeles som om den hade varit nånting på ett laboratorium. Eftertruppen utgjordes av ett fruntimmer i slokig filthatt som såg mycket dugligt ut — antagligen deras guvernant. Den lilla koristen tog av sig kappan medan hon gick över golvet för att välja bord — ett bra bord ur min synpunkt sett, eftersom det inte var mer än ett par tre meter från mitt. Hon och guvernanten slog sig ner. Den lille gossen, som kunde vara en fem år, var inte mogen för att sitta än. Han krånglade av sig sin jacka och släppte den på golvet. Med den likgiltiga minen hos en boren tyrann övergick han till att systematiskt reta guvernanten genom att omväxlande skjuta in och dra ut sin stol, medan han hela tiden iakttog hennes ansiktsuttryck. Guvernanten gav honom två eller tre ansträngt lågmälda tillsägelser att sätta sig på sin stol och uppföra sig som en stor pojke, men det var inte förrän hans syster ingrep som han fogade sig och makade upp stjärten på stolsitsen. I nästa ögonblick hade han tagit servetten och lagt den på huvudet. Hans syster tog bort den, vecklade upp den och bredde ut den i hans knä. Samtidigt med att deras te serverades, upptäckte koristen att jag stirrade på dem. Hon stirrade tillbaka med sin blaserade blick, varpå hon oförberett gav mig ett litet reserverat leende. Det var egendomligt strålande, som små reserverade leenden ibland kan vara. Jag log tillbaka, mindre strålande, i det jag ansträngde mig att med överläppen skyla den kolsvarta, provisoriska plomb som militärtandläkaren hade satt mellan två av mina framtän-der. I nästa ögonblick stod den unga damen, avundsvärt obesvärad, vid mitt bord. Hon hade rutig klänning — Campbells tartan, tror jag. Jag tyckte att det var en förtjusande klänning för en mycket ung flicka en regnig dag. ”Jag trodde att alla amerikaner avskydde te”, sa hon. Det var inte något framfusigt påpekande, bara ett sakligt konstaterande av en sannings-älskare eller en statistiker. Jag svarade att somliga av oss aldrig drack något annat än te. Jag frågade om hon hade lust att slå sig ner vid mitt bord. ”Tack så mycket”, sa hon. ”Ett litet litet ögonblick då.” Jag reste mig och drog fram en stol åt henne mittemot min, och hon satte sig på den yttersta fjärdedelen med rak men ändå ledig hållning. Jag gick — nästan sprang — tillbaka till min egen stol, mer än villig att sköta min andel av konversationen. Men när jag väl satt kunde jag inte hitta på något att säga. Jag log igen, alltjämt med stel överläpp för att dölja den kolsvarta plomben. Därefter sa jag att det verkligen var ett förfärligt väder vi hade. ”Ja”, sa min gäst med den klara omisskänneliga rösten hos en som avskyr kallprat. Hon la händerna på bordet och spärrade ut fingrarna som en person vid en spiritistisk seans, men i nästa ögonblick knöt hon dem blixtsnabbt med tummarna innerst — naglarna var avbitna ända in till köttet. Kring handleden hade hon ett armbandsur av militärmodell, det såg nästan ut som en kronometer. Urtavlan var alldeles för stor för hennes späda arm. ”Ni var på repetitionen”, sa hon rakt på sak. ”Jag såg er.” Jag svarade att det ägde sin riktighet och att jag hade hört hennes röst över alla andras. 249