J. D. SALINGER Jag sa att jag tyckte att hon hade en mycket vacker röst. Hon nickade. ”Ja, det har jag. Jag ska bli sångerska.” ”Ska du det? Operasångerska?” ”0, nej! Jag ska bli jazzsångerska och sjunga i radion och tjäna massor av pengar. Och sen, när jag blir tretti år, ska jag dra mej tillbaka och bo på en ranch i Ohio.” Hon rörde med handflatan vid sitt dyblöta huvud. ”Har ni varit i Ohio?” frågade hon. Jag sa att jag hade rest igenom det med tåg ett par gånger men att jag inte kände till det något vidare. Jag frågade henne om hon ville ha rostat bröd med kanel. ”Nej tack”, sa hon. ”Jag äter som en fågel, ser ni.” Jag bet själv i en rostad skiva och sa att det var mycket vilt på sina ställen i Ohio. ”Det vet jag. En amerikan som jag träffade sa det. Ni är den elfte amerikanen jag har träffat.” Guvernanten signalerade nu frenetiskt åt henne att komma tillbaka till sitt eget bord — eller uttytt: att inte besvära den främmande farbrorn längre. Min gäst flyttade helt lugnt sin stol ett par tum, så att hennes rygg avbröt alla vidare förbindelser med hembordet. ”Ni går i den där hemliga spionskolan högst upp på kullen, inte sant?” frågade hon oberört. Med landets säkerhet för ögonen svarade jag att jag vistades i Devonshire för min hälsas skull. ”Snälla ni”, sa hon, ”jag är verkligen inte född i går.” Jag svarade att det hade jag inte trott heller. Jag läppjade på mitt te. Jag började få lite träsmak och rätade på mig på stolen. ”Ni verkar riktigt intelligent för att vara amerikan”, sa min gäst tankfullt. Jag talade om för henne att det var ett ganska dumdrygt uttalande och att jag hoppades att det var under hennes värdighet. Hon rodnade — och gav mig automatiskt den sociala självkänsla jag hade saknat. ”De flesta amerikaner jag har sett bär sej åt precis som djur. De bara knuffas och slåss och säjer oförskämdheter och... Vet ni vad en av dem gjorde?” Jag skakade på huvudet. ”Han kastade in en tom viskybutelj genom min fasters fönster. Som tur var stod fönstret öppet. Tycker ni att det var vidare intelligent gjort?” Det tyckte jag inte, men det sa jag inte. Jag sa att många soldater världen runt var långt från sina hem och att få av dem hade haft det vidare roligt här i livet. Jag sa att jag hade trott att det var något som de flesta människor kunde fundera ut själva. ”Det kan väl hända”, sa min gäst utan övertygelse. Hon förde handen till huvudet igen, drog ut några testar vått blont hår och försökte skyla sina nakna öron. ”Jag är alldeles dyblöt i håret”, sa hon. ”Jag ser hemsk ut.” Hon såg på mig. ”Mitt hår är alldeles vågigt när det är torrt.” ”Det förstår jag. Det syns.” ”Inte lockigt precis, men alldeles vågigt”, sa hon. ”Är ni gift?” Jag svarade att jag var det. Hon nickade. ”Är ni mycket kär i er fru? Fast det är kanske indiskret av mej att fråga?” Jag svarade att när hon blev indiskret skulle jag säga ifrån. Hon sköt händerna och handlederna fram över bordet, och jag minns att jag ville göra något åt den där väldiga armbandsklockan hon hade på sig — kanske föreslå att hon satte den kring midjan. ”Jag brukar inte kommunicera med främlingar”, sa hon och sneglade på mig för att se om jag hade förstått ordet. Jag gav henne inte någon ledtråd, vare sig åt ena eller andra hållet. ”Jag kom över till er bara för att jag tyckte ni såg så utomordentligt ensam ut. Ni har ett utomordentligt känsligt ansikte.” Jag sa att hon hade alldeles rätt, att jag hade känt mig ensam och att jag var mycket glad att hon hade kommit över till mig. ”Jag övar mej att visa mer medkänsla. Min faster säjer att jag är en hemskt kylig natur”, 250