TILL ESMÉ — KÄRLEKSFULLT OCH SOLKIGT sa hon och kände på håret igen. ”Jag bor hos min faster. Hon är en utomordentligt snäll människa. Sen mamma dog har hon gjort allt som står i hennes makt för att få Charles och mej att finna oss till rätta.” ”Det var ju snällt av henne.” ”Mamma var en utomordentligt intelligent människa. Riktigt sensuell på många sätt.” Hon såg på mig med liksom ny skärpa i blicken. ”Tycker ni att jag är hemskt kylig?” Jag försäkrade henne att det tyckte jag absolut inte — tvärtom. Jag sa henne mitt namn och frågade vad hon hette. Hon tvekade. ”Jag heter Esmé i förnamn. Jag tror inte jag vill säja vad jag heter i efternamn nu. Jag har en titel, och ni kanske bara blir imponerad av den. Det blir amerikaner alltid.” Jag sa att jag inte trodde att jag skulle bli det men att det kanske ändå var klokt av henne att hålla inne med titeln tills vidare. Just då kände jag en varm andedräkt i nacken. Jag vände på huvudet och hade sånär skrubbat näsan mot Esmés lillebrors. Utan att bry sig om mig skrek han till sin syster med gäll och genomträngande sopran: ”Miss Meg-ley säjer att du måste komma och dricka opp ditt te meddesamma!” Efter att ha avlevererat sitt budskap vände han sig mot stolen som stod mellan systerns och min, på min högra sida. Jag såg intresserat på honom. Han var mycket fin i bruna kortbyxor, marinblå jumper, vit skjorta och randig slips. Han stirrade tillbaka på mig med enorma gröna ögon. ”Vafför kysser dom varann från sidan på bio?” frågade han. ”Från sidan?” sa jag. Det var ett problem som hade satt myror i huvudet på mig själv när jag var liten. Jag svarade att jag trodde att det var för att skådespelarna hade så stora näsor att de inte kunde kyssas framifrån. ”Han heter Charles”, sa Esmé. ”Han är kolossalt försigkommen för sin ålder.” ”Så gröna ögon han har! För det är väl gröna de är, Charles?” Charles gav mig den fisklika blick frågan förtjänade, och så kavade han framåt och neråt på stolen, tills hela kroppen var under bordet utom huvudet som låg kvar på stolsitsen. Det såg ut som om han stod i brygga. ”Dom är gula”, sa han med halvkvävd röst till taket. Han tog en snibb av bordduken och la den över sitt vackra, uttryckslösa lilla ansikte. ”Ibland är han begåvad, och ibland är han dum”, sa Esmé. ”Sätt dej opp, Charles!” Charles stannade kvar där han var. Han var upptagen av att hålla andan. ”Han saknar pappa så hemskt. Pappa blev d-r-ä-p-t i Nordafrika.” Jag uttryckte mitt deltagande. Esmé nickade. ”Pappa dyrkade honom.” Hon gnagde eftertänksamt på huden runt tumnageln. ”Han är mycket lik mamma — Charles, menar jag. Jag är en avbild av pappa.” Hon bet i tummen igen. ”Mamma var en mycket passionerad kvinna. En extrovert typ. Pappa var introvert. Deras samliv var trots det tämligen lyckligt, ytligt sett. I grund och botten skulle en mera intellektuellt lagd kvinna än mamma ha passat pappa bättre. Han var ett utomordentligt begåvat geni.” Jag väntade ivrigt på fler upplysningar, men det kom inga. Jag böjde mig åt sidan och såg ner på Charles, som nu låg på knä med ena kinden på sitsen. När han märkte att jag såg på honom, slöt han ögonen, sömnigt, änglalikt, varpå han räckte ut tungan — en förvånansvärt lång tunga — och gav ifrån sig ett ljud som i mitt land skulle ha varit en fin hyllning till en närsynt baseballdomare. Det genljöd i rummet. ”Gör inte så där”, sa Esmé fullkomligt oberörd. ”Han hörde en amerikan göra det i en varm-korv-kö, och nu gör han det så fort han har tråkigt. Sluta med det där genast, Charles, annars får du gå tillbaka till miss Megley.” Charles öppnade sina enorma ögon till tecken på att han hade uppfattat systerns hot men såg inte särskilt oroad ut. Han slöt ögonen igen och lät huvudet ligga kvar på stolsitsen. Jag sa att det kanske vore klokt av honom 251