J. D. SALINGER att spara det — jag menade det Bronx’ska leveropet — till dess han började använda sin titel regelbundet. Ifall han också hade en titel, vill säga. Esmé gav mig en lång, smått dissekerande blick. ”Ni har en torr humor”, sa hon — avundsjukt. ”Pappa sa alltid att jag inte har nån humor. Han sa att jag var illa rustad att möta livet för att jag inte har nån humor.” Jag såg på henne medan jag tände en cigarrett. Sen sa jag att jag inte trodde att man hade någon större glädje av humor, när man råkade illa ut här i livet. ”Det sa pappa att man hade.” Detta var en trosbekännelse, inte en motsägelse, och jag sadlade hastigt om. Jag nickade och sa att hennes pappa antagligen hade menat det på lång sikt, medan jag hade menat det på kort sikt (vad nu det skulle betyda). ”Charles saknar honom oerhört”, sa Esmé efter ett ögonblick. ”Han var en oerhört älskvärd man. Dessutom såg han utomordentligt bra ut. Inte för att utseendet betyder något, men han var verkligen en mycket ståtlig man. Han hade en otroligt genomträngande blick, ett ganska ovanligt drag hos en människa som var godheten portionifierad.” Jag nickade. Jag sa att det inte skulle förvåna mig om hennes pappa hade haft en mycket exceptionell vokabulär också. ”Ja, det hade han”, sade Esmé. ”Han var arkivarie — amatörarkivarie förstås.” I samma ögonblick kände jag någon peta, nästan bulta på min överarm. Det kom från Charles’ håll. Jag vände mig mot honom. Han intog nu en nästan normal ställning på stolen frånsett att han hade dragit upp ena knät under sig. ”Vad sa den ena väggen till den andra?” frågade han med gäll stämma. ”Det är en gåta!” Jag rullade fundersamt ögonen mot taket och upprepade frågan högt. Så såg jag på Charles med förbryllad min och sa att den gåtan var alldeles för svår för mig. ”Vi träffas i hörnet!” skrek han för full hals. Det väckte en enorm förtjusning, främst hos Charles själv. Han fann det omåttligt komiskt. Till sist måste Esmé gå runt och dunka honom i ryggen som om han hade satt i halsen. ”Sluta nu, Charles”, sa hon. Hon gick tillbaka till sin egen stol. ”Han berättar samma gåta för alla han träffar och kiknar av skratt varenda gång. Och sen börjar han drägla. Sluta nu, Charles!” ”Det var en av de bästa gåtor jag har hört”, sa jag och såg på Charles som långsamt började lugna sig. Inför denna komplimang gled han ner under bordet igen och maskerade sig upp till ögonen med bordduken. Över den gav han mig en blick, full av sakta bortebbande munterhet blandad med stoltheten hos en som kan en verkligt bra gåta. ”Får jag fråga vad ni ägnade er åt innan ni blev soldat?” sa Esmé. Jag sa att jag inte hade ägnat mig åt något särskilt, att jag hade tagit examen ett år tidigare och att jag gärna inbillade mig att jag var författare. Hon nickade hövligt. ”Har ni publicerat något?” frågade hon. Det var en vanlig men alltid lika irriterande fråga, som jag inte hade lust att besvara så där på rak arm. Jag förklarade att bokförläggarna i Amerika var en samling... ”Min pappa var en utomordentlig stilist”, avbröt Esmé. ”Jag spar en del av hans brev för eftervärlden.” Jag sa att det var mycket förståndigt av henne. Så råkade min blick falla på hennes armbandsklocka med den väldiga urtavlan. Jag frågade om den hade tillhört hennes far. Hon såg allvarligt ner på sin handled. ”Ja”, sa hon. ”Han gav mej den strax innan Charles och jag evakuerades.” Så blev hon generad och tog händerna från bordet. ”Bara som en såve-nir förstås.” Hon ledde in samtalet på ett nytt spår. ”Jag skulle känna mej utomordentligt smickrad om ni skulle vilja skriva en historia dedicerad till mej en dag. Jag är en riktig bokmal, ser ni.” 252