TILL ESMÉ — KÄRLEKSFULLT OCH SOLKIGT Jag svarade att det skulle jag visst göra, om jag bara kunde. Jag sa att jag inte var särskilt produktiv. ”Det behöver inte vara särskilt produktivt! Bara det inte är barnsligt och dumt.” Hon tänkte efter. ”Jag tycker bäst om solkiga berättelser.” ”Hurdana?” sa jag och böjde mig fram. ”Solkiga. Jag är utomordentligt intresserad av livets solkigare sidor.” Jag tänkte just be henne förklara sig närmare, när jag fick ett hårt nyp i armen av Charles. Jag vände mig om med en lätt grimas. Han stod tätt intill mig. ”Vad sa den ena väggen till den andra?” frågade han. ”Det har du ju redan frågat honom”, sa Esmé. ”Var tyst nu.” Charles brydde sig inte om sin syster utan klev upp på en av mina fötter och upprepade frågan. Jag la märke till att hans slipsknut inte satt som den skulle. Jag rättade till den, såg honom rakt i ögonen och sa: ”Vi träffas i hörnet.” I samma ögonblick jag hade sagt det ångrade jag mig. Charles tappade hakan. Det kändes som om jag hade slagit av den. Han klev ner från min fot och stegade vitglödande av värdighet bort till sitt eget bord utan att se sig om. ”Nu är han ursinnig”, sa Esmé. ”Han har ett mycket häftigt temperament. Mamma hade en benägenhet att skämma bort honom. Pappa var den enda som inte skämde bort honom.” Jag såg bort på Charles, som hade satt sig ner och börjat dricka sitt te med båda händerna kring koppen. Jag hoppades att han skulle vända sig om, men det gj orde han inte. Esmé reste sig. ”11 jaut que je parte aussi”, sa hon med en suck. ”Kan ni franska?” Jag reste mig också, sliten mellan ledsnad och förvirring. Esmé och jag skakade hand; hennes hand var som jag hade väntat en nervös hand, fuktig i handflatan. På engelska talade jag om för henne hur roligt jag tyckte det hade varit att få lära känna henne. Hon nickade. ”Jag trodde ni skulle tycka om mitt sällskap”, sa hon. ”Jag är ganska kon-versabel för min ålder.” Hon förde åter prövande handen över håret. ”Jag skäms hemskt över mitt hår”, sa hon. ”Jag ser säkert ut som en häxa.” ”Inte alls! Nu börjar vågorna komma tillbaka också.” Hon förde hastigt handen till håret igen. ”Tror ni att ni kommer hit fler gånger inom den närmaste framtiden?” frågade hon. ”Vi kommer hit varje lördag efter sångrepetitionen.” Jag svarade att det inte fanns något jag hellre skulle vilja men att det tyvärr inte såg ut som om jag skulle få tillfälle att komma dit mera. ”Ni menar att ni inte kan diskutera trupprörelser”, sa Esmé. Hon gjorde ingen min av att avlägsna sig. I stället ställde hon den ena foten framför den andra och vred dem parallellt. Det var en vacker pose, för hon hade vita strumpor och förtjusande vrister och fötter. Plötsligt såg hon upp på mig. ”Vill ni att jag ska skriva till er?” frågade hon, och färgen steg lite i hennes ansikte. ”Jag skriver ganska försigkomna brev för en flicka i min...” ”Det skulle glädja mej mycket.” Jag tog fram penna och papper och skrev namn, nummer, rang och fältpostnummer. ”Jag skriver först”, sa hon när hon tog papperet, ”så att ni inte känner er komprometterad på något sätt.” Hon stoppade lappen i fickan. ”Ajö”, sa hon och gick tillbaka till sitt eget bord. Jag beställde lite mera te och satt och såg på dem, tills de och den besvärade miss Megley reste sig för att gå. Charles gick i täten, patetiskt haltande som en man vilkens ena ben är flera tum kortare än det andra. Han bevärdi-gade mig inte med en blick. Därefter kom miss Megley och sist Esmé som vinkade åt mig. Jag vinkade tillbaka och reste mig till hälften från stolen. Det var ett egendomligt gripande ögonblick för mig. 253