J. D. SALINGER Mindre än en minut senare kom Esmé in genom dörren igen, släpande Charles efter sig i rockärmen. ”Charles vill ge er en avskedskyss”, sa hon. Jag satte genast ifrån mig koppen och sa att det var mycket vänligt, men var hon verkligen säker på att han ville det? ”Ja”, sa hon, en aning kort. Hon släppte Charles’ rockärm och gav honom en kraftig knuff åt mitt håll. Han närmade sig, vit i ansiktet, och gav mig en blöt smällpuss under högra örat. Efter denna prövning ville han sätta kurs på dörren och en mindre känslobetonad livsföring, men jag fick tag i slejfen på hans jacka, höll kvar honom och frågade: ”Vad sa den ena väggen till den andra?” Hans ansikte strålade upp. ”Vi träffas i hörnet!” skrek han och rusade ut, förmodligen kiknande av skratt. Esmé stod med fotterna parallellt igen. ”Lova att inte glömma att skriva den där historien åt mej!” sa hon. ”Den beÅöver inte vara dedicerad till mej. Ni kan ...” Jag svarade att det inte fanns minsta risk för att jag skulle glömma. Jag sa att jag aldrig hade dedicerat någon bok åt någon men att det kunde vara på tiden att börja nu. Hon nickade. ”Gör den utomordentligt solkig och gripande”, bad hon. ”Vet ni nånting om livets avigsidor?” Jag sa att jag inte visste så mycket än men att mina kunskaper på den punkten fördjupades hela tiden och att jag skulle göra mitt bästa för att efterkomma hennes önskningar. Vi skakade hand. ”Det är verkligen synd att vi inte har träffats under mindre förmildrande omständigheter.” Jag svarade att det tyckte jag med. Absolut. ”Ajö”, sa Esmé. ”Hoppas ni kommer tillbaka från kriget med alla era sj älsf örmögen-heter i behåll.” Jag tackade henne och sa ett par ord till, och så såg jag henne lämna terummet. Hon gick långsamt, eftertänksamt, och kände med handen om håret var torrt. Det här är den solkiga eller gripande delen av historien, och scenen ändras. Människorna ändras också. Jag är fortfarande med, men av skäl som jag inte får yppa har jag förklätt mig så skickligt att inte ens den mest skarpsynta läsare kan känna igen mig. Det var vid halvelvatiden på kvällen i Gaufurt i Bayern, åtskilliga veckor efter V-E-dagen. Sergeant X satt i sitt rum en trappa upp i det civila hus, där han och nio andra amerikanska soldater hade inkvarterats redan före vapenstilleståndet. Han satt på en hopfällbar trästol vid ett litet överlastat skrivbord. Framför honom låg en häftad roman från fältbiblioteket som han mödosamt plöjde sig igenom. Svårigheten låg hos honom, inte i boken. Trots att kamraterna på nedre botten alltid högg för sig först i de månatliga boksändningarna från personalvårdsdetaljen, fick X vanligen den bok han skulle ha tagit om han hade fått välja själv. Men han var en ung man som inte hade kommit genom kriget med alla sina själsförmögenheter i behåll, och i mer än en timme hade han tuggat om stycke för stycke tre gånger, och nu gjorde han det mening för mening. Plötsligt slog han ihop boken utan att lägga något märke. Ett ögonblick skuggade han ögonen med handen mot det hårda, kilowattiga skenet från den nakna glödlampan över bordet. Han tog en cigarrett ur ett paket på bordet och tände den med fingrar som sakta men oavlåtligen slog emot varann. Han lutade sig bakåt i stolen och rökte utan någon som helst smakförnimmelse. Han hade kedjerökt i veckor. Hans tandkött blödde för minsta tryck med tungspetsen, och han kunde aldrig låta bli att experimentera med det. Det var en liten lek han lekte, ibland i timmar i sträck. Nu satt han en stimd och rökte och experimenterade. Med ens — som vanligt och som vanligt utan föregående varning — tyckte han att hans förstånd lossnade och började skaka likt bagage slarvigt uppstaplat på bagagehyllan. Han gjorde hastigt vad han hade gjort i veckor för att återställa ordningen: han tryckte: 254