TILL ESMÉ — KÄRLEKSFULLT OCH SOLKIGT händerna hårt mot tinningarna. Så satt han en stund. Han var oklippt och smutsig i håret. Han hade tvättat det en tre fyra gånger under de fjorton darna på sjukhuset i Frankfurt am Main, men det hade blivit smutsigt igen på den långa dammiga färden i jeep tillbaka till Gaufurt. Korpral Z som hade hämtat honom på sjukhuset, körde fortfarande — vapenstillestånd eller inte — som de hade gjort under kriget, med vindrutan nerfälld mot kylarhuven. Tusentals nya soldater hade kommit till Tyskland. Genom att köra med nerfälld vindruta på stridsmanér ville korpral Z visa att han inte var en av dom, att han förbanne honom inte var nån djävla förbannad nykomling. X släppte sitt huvud och började stirra på skrivbordet, avstjälpningsplats för minst två dussin oöppnade brev och fem eller sex oöppnade paket, alla adresserade till honom. Han sträckte ut handen över röran och tog en bok som stod lutad mot väggen. Det var en bok av Goebbels med titeln ”Zeit ohne Beispiel”. Den hade tillhört den trettiåttaåriga ogifta dottern i familjen som till för ett par veckor sen hade bott i huset. Hon hade haft en mycket underordnad post i nazistpartiet men enligt militärreglementet tillräckligt hög för att placera henne i kategorin ”automatiskt arresterade”. X hade själv arresterat henne. För tredje gången efter återkomsten från sjukhuset öppnade han kvinnans bok och läste den korta inskriften på försättsbladet. Skrivna med bläck, på tyska, med liten, hopplöst okonstlad stil, stod orden: ”Kära Gud, livet är ett helvete.” Ingenting ledde fram till det eller bort från det. I sin enslighet på sidan och i rummets sjukliga tystnad tycktes orden växa till en ovederlägglig, rentav klassisk anklagelse. X stirrade på sidan i flera minuter, spjärnade emot, ville inte låta sig fångas. Med mycket större energi än han hade lyckats uppbringa på veckor tog han en pennstump och skrev på engelska under de tyska orden: ”Fäder och lärare, jag begrundar detta: ’Vad är helvetet?’ Jag vidhåller att det är det lidande som vållas av oförmågan att älska.” Han började skriva Dostoj evskijs namn under men såg — med en panik som rann genom hela hans kropp — att det han skrivit var fullkomligt oläsligt. Han slog ihop boken. Hastigt tog han något annat på bordet, ett brev från hans äldre bror i Albany. Det hade legat på hans bord redan innan han togs in på sjukhuset. Han sprättade upp kuvertet, vagt besluten att läsa brevet från början till slut, men han läste bara första hälften av första sidan. Han slutade efter orden: ”Nu när det förb. kriget är slut och du antagligen har massor av tid över skulle du kanske kunna vara så hygglig och skicka ungarna ett par bajonetter eller hakkors...” När han hade rivit sönder det, tittade han ner på bitarna som låg i papperskorgen. Han såg att han hade förbisett ett bifogat fotografi. Han kunde se någons fötter stå på en gräsmatta nånstans. Han la armarna på bordet och lutade huvudet mot dem. Det värkte i honom från huvud till fot, smärtzon efter smärtzon som alla tycktes flyta över i varann. Han var som en julgran med elektriska ljus, som slocknar allihopa om ett går sönder. Dörren flög upp utan föregående knackning. X lyfte huvudet, vände på det och såg att korpral Z stod i dörren. Korpral Z hade varit X’s jeep-kamrat och ständige följeslagare från invasionens första dag. Han bodde på nedre botten, och han brukade titta upp till X när han hade lite skvaller eller magknip att avbörda sig. Korpral Z var en kraftig ung man på tjugofyra år, som blev bra på kort. Under kriget hade en tidskrift fotograferat honom i Hürtgenwald; han hade stått med en Thanksgiving-kalkon i vardera handen. ”Skri-veru brev?” frågade han X. ”Fan, va mörkt här är!” Z tyckte om att komma in i rum där det var tänt i taket. X vände sig om i sin stol och bad honom stiga på och akta sig så att han inte trampade på hunden. ”Vicken hund?” ”Alvin. Han ligger alldeles framför fotterna 255