J. D. SALINGER på dej, Clay. Kan du vara hygglig och tända det förbaskade ljuset?” Clay hittade kontakten, vred om den, stegade tvärsöver det lilla krypinet och satte sig på sängkanten och såg på sin värd. Hans tegelröda hår var nykammat och droppade av vattnet som han måste använda för alt få fason på kalufsen. En kam med en reservoar-pennhållare stack som vanligt upp ur högra bröstfickan på hans olivfärgade skjorta. Över vänstra fickan bar han infanterimärket (vilket han rent tekniskt inte hade rätt att bära), europeiska krigs-bandet med fem bronsstjärnor (i stället för en enda av silver vilket var likvärdigt med fem av brons) och före-Pearl Harbor-bandet. Han suckade tungt och sa: ”Herre, du min skapare.” Det betydde ingenting, det var soldaternas talesätt. Han fiskade upp ett cigarrettpaket ur skj ortfickan, knackade fram en, stoppade ner paketet igen och knäppte ficklocket. Medan han blåste ut rök, såg han sig likgiltigt om i rummet. Till sist föll hans blickar på radion. ”Hörru du”, sa han. ”Dom har ett skarpt program i radion om ett par minuter. Bob Hope, sörru.” X öppnade ett nytt cigarrettpaket och svarade att han just hade stängt av radion. Utan att låta sig bekomma såg Clay på, medan X försökte tända cigarretten. ”Kors i jesse namn”, sa han med åskådarens hänförelse, ”titta på dina händer, gosse! Rena rama darran! Haru sett det, va?” X fick eld på cigarretten, nickade och sa att Clay tydligen hade sinne för detaljer. ”Jag skojar inte, gosse. Det var fan ta mej inte långt ifrån att jag fick dåndimpen när jag fick syn på dej på sjukhuset. Du såg ju ut som ett lik, vet ja. Och mager som ett spöke. Hur många kilo haru gått ner för resten?” ”Det vet jag inte. Har du fått någon post medan jag har varit borta? Har du hört av Loretta?” Loretta var Clays flicka. De tänkte gifta sig så snart de fick någon levande möjlighet. Hon skrev ganska ofta till honom från ett paradis av tredubbla utropstecken och likgiltiga iakttagelser. Genom hela kriget hade Clay läst alla Lorettas brev högt för X, hur intima de än varit — ja, sanningen att säga med större förtjusning ju intimare de var. När han hade slutat uppläsningen brukade han be X sätta ihop ett svar åt honom eller smyga in några ord på franska eller tyska som han kunde maska med. ”Ja, jag fick ett brev i går. Jag hare där nere. Du kan få läsare sen”, sa Clay likgiltigt. Han satte sig kapprak på sängkanten, höll andan och utstötte en lång Ijudlig rapning. Bara halvnöjd med prestationen sjönk han ihop igen. ”Hennes djävla brorsa slipper ifrån flottan för sin djävla höfts skull”, sa han. ”Han har nåt trassel med höften, den djäveln.” Han satte sig upp igen och försökte sig på en ny rapning men med ännu sämre resultat. Plötsligt livades hans ansikte upp. ”Hörru du! Det var så sant! Vi ska raka opp fem i morron bitti och köra till Hamburg eller vare nu var. Och hämta Eisenhower-jackor åt hela gänget.” X gav honom en fientlig blick och svarade att han inte ville ha någon Eisenhower-jacka. Clay såg förvånad, nästan lite sårad ut. ”Dom som är så skarpa! Förbannat skarpa. Vafför det för resten?” ”Det gör detsamma. Varför måste vi opp klockan fem? Kriget är ju över för fan.” ”Inte vet jag. Vi ska vara här igen före lunch. Dom har fått in nåra nya formulär som ska fyllas i före lunch... Jag fråga Bulling varför vi inte kunde fylla i dom i kväll — dom djävla formulären ligger redan på hans skrivbord. Men han orkar inte sprätta opp kuverten än, den satfan.” De satt tysta ett ögonblick och hatade Bulling. Plötsligt såg Clay på X med nytt — livligare — intresse än förut. ”Hörru du”, sa han. ”Vet du av att hela ena djävla sidan av ditt ansikte hoppar opp och ner?” X sa att han visste om det och skylde spas-merna med handen. Clay stirrade ett ögonblick på honom och sa sen i livlig ton, som om han hade haft en 256