TILL ESMÉ — KÄRLEKSFULLT OCH SOLKIGT verkligt glädjande nyhet att berätta: ”Jag skrev till Loretta att du hade fått nervöst sammanbrott.” ”Jaså?” ”Jarå. Hon är förbannat intresserad av sånt. Hon pluggar psykologi.” Clay sträckte ut sig på sängen med skor och allt. ”Vet du va hon säjer? Hon säjer att ingen får ett nervöst sammanbrott bara av krig och sånt. Hon säjer att du antagligen har varit rubbad i hela ditt djävla liv.” X skuggade med handen för ögonen — ljuset över sängen gjorde honom nästan blind — och sa att han hyste den djupaste beundran för Lorettas stora vetande. Clay blängde på honom. ”Hörru du ru”, sa han. ”Hon vet fan så mycket mer om psykologi än du gör.” ”Tror du att du skulle kunna förmå dej att ta ner dina lortiga fötter från min säng?” frågade X. Clay höll kvar fotterna ett par sekunder — tror-du-du-har-nåt-att-säja-till-om-här-va? Sen svängde han ner dem på golvet och satte sig upp. ”Jag tänker kila dit ner. Dom har radion på i Walkers rum.” Men han reste sig inte från sängen. ”Hörru du, jag snacka lite med den där djävla nykomlingen Bernstein för en stund sen och berätta lite för honom. Kommeru ihåg den där gången du och jag körde in i Valognes, och dom bomba oss fan ta mej i två dryga timmar, och den där djävla kattfan jag sköt som skutta opp på kylarhuven när vi låg i det där hålet? Kommeru ihåg det, va?” ”Ja — men börja inte tjata om den där förbaskade katten igen, Clay. Jag vill inte höra allt det där igen.” ”Närå, det var bara så att jag skrev till Loretta och berätta om katten. Och sen diskutera hon och hela psykologiklassen det. I klassrummet och allt. Med sin djävla profet och allt.” ”Det var ju roligt. Men jag vill inte höra mera om det, Clay.” ”Närå. Vet du vad Loretta säjer att det berodde på att jag skicka i väg det där slump skottet efter katten? Hon säjer att det berodde på att jag var tillfälligt sinnesförvirrad. Av bomberna och det ena med det andra, begri-peru.” X körde fingrarna genom sitt smutsiga hår och skuggade ögonen mot ljuset igen. ”Du var inte alls sinnesförvirrad. Du gjorde helt simpelt din plikt. Du dödade den där lilla kissemissen, därför att du är en tapper, omutlig och plikttrogen soldat.” Clay gav honom en misstänksam blick. ”Vad fan snackaru om?” ”Den där katten var en spion. Du var tvungen att skicka i väg ett slumpskott efter den. Det var en av Tysklands skickligaste spioner, en dvärg i en billig päls. Så det var absolut inte vare sej brutalt eller grymt eller smutsigt eller ens...” ”Far åt helvete!” sa Clay med smala läppar. ”Kan du aldrig låta bli att skojat” X kände sig plötsligt illamående. Han svängde runt på stolen och ryckte åt sig papperskorgen — i grevens tid. När han rätade på sig och vände sig mot sin gäst igen, fann han honom stå halvvägs mellan sängen och dörren med ett förläget uttryck i ansiktet. X började på en ursäkt men ångrade sig och sträckte sig efter cigarretterna. ”Skaru inte sticka med ner och höra på Bob Hope i radion?” sa Clay. Han höll sig på avstånd men försökte vara vänlig. ”Det kommer att göra dej gott. Allvarligt talat, hörru!” ”Gå du, Clay... Jag ska titta lite på min frimärkssamling.” ”Va? Samlaru frimärken? Inte visste jag att du ...” ”Jag skojade bara.” Clay tog några långsamma steg mot dörren. ”Jag kanske sticker med jeepen till Ehstadt sen”, sa han. ”Det är dans där. Dom håller visst på till två. Stickeru med?” ”Nej tack... Jag ska ha dans på rummet.” ”0. K. G’natt! Tare lugnt nu för fan.” Dörren smällde igen och öppnades omedelbart. ”Hörru du, äru hygglig och kikar på ett brev 2 BLM. 1952 IV 257