J. D. SALINGER som jag har skrivit till Loretta? Jag stoppar in det under dörrn. Det är nåra tyska uttryck i det som du kanske kan grej a åt mej.” ”Ja, ja, men låt mej vara i fred nu för fan.” ”Jarå”, sa Clay. ”Vet du vad morsan skrev? Hon skrev att hon är så glad att du och jag har hängt ihop hela tiden. I samma jeep och allt. Hon säjer att mina brev är förbaskat mycket klyftigare sen du och j ag kom i samma jeep.” X såg upp och bort mot honom och sa med en kraftansträngning: ”Tack ska du ha. Hälsa henne och tacka från mej.” ”Det ska jag göra. G’natt då!” Dörren slog igen, den här gången för gott. X satt och såg på dörren en lång stund. Så vände han stolen mot skrivbordet och lyfte upp sin reseskrivmaskin från golvet. Han gjorde plats åt den i röran på skrivbordet, makade undan den hoprasade högen av oöppnade brev och paket. Han tänkte skriva till en gammal vän i New York — det kanske kunde vara bra som terapi. Men han kunde inte få in papperet i skrivmaskinen, för hans fingrar darrade så våldsamt. Han lät händerna hänga utefter sidorna en minut och försökte igen. Till sist skrynklade han ihop papperet i handen. Hela tiden visste han att han borde bära ut papperskorgen ur rummet, men i stället för att göra det la han händerna på skrivmaskinen och lutade huvudet mot dem igen och slöt ögonen. Ett par bultande minuter senare, när han öppnade ögonen, fann han sig vinda på ett litet paket inslaget i grönt papper. Antagligen hade det glidit ur högen när han gjorde plats för skrivmaskinen. Han såg att det hade eftersänts flera gånger. Bara på den sidan av paketet som vette åt honom kunde han läsa minst tre av sina gamla fältpostnummer. Han öppnade paketet utan intresse, utan att ens ta reda på avsändaren. Han öppnade det genom att bränna av snöret med en tändsticka. Han var mer intresserad av att se snöret brinna av än att öppna paketet, men till sist öppnade han det. Inuti asken, ovanpå ett litet föremål inslaget i silkespapper, låg ett brev skrivet med bläck. Han tog brevet och läste. ”17, — Road, ---------, Devon, den 7 juni 1944. Kära Sergeant X, Hoppas Ni förlåter att jag har dröjt hela 38 dagar med att börja vår korrespondens, men jag har varit kolossalt upptagen, då min faster genomgått en svår halsfluss som nära nog kostade henne livet och jag till följd därav helt naturligt fått många nya plikter att fylla. Dock har jag ofta tänkt på Er och på den utomordentligt angenäma eftermiddag vi tillbragte i varandras sällskap den 30 april 1944 mellan klockan 3.45 och 4.15 e. m., för den händelse det skulle ha fallit Er ur minnet. Vi är alla kolossalt upphetsade och imponerade av invasionen och vår varma förhoppning är att den kommer att medföra ett snabbt slut på kriget och på ett levnadssätt som är lindrigt sagt löjligt. Såväl Charles som jag äro mycket oroliga för Er; vi hoppas alt Ni inte befann Er bland dem som företogo den första attacken mot Cotentin-halvön. Var Ni det? Var snäll och svara så fort som möjligte Mina hjärtligaste hälsningar till Er fru. Er tillgivna Esmé. P. S. Jag tar mig friheten att bifoga mitt armbandsur, vilket Ni kan behålla i Er ägo så länge världskonflikten varar. Jag lade inte märke till huruvida Ni redan hade ett armbandsur vid vårt korta sammanträffande, men detta är ett utomordentligt vattensäkert och stötsäkert ur och har dessutom ett flertal andra egenskaper, däribland att man kan ta reda på hur fort man går om man så önskar. Jag är övertygad om att det kommer att vara Er till större nytta dessa svåra dagar än det någon 258