OLOV JONASON UR DET GLÖMDA Så dags! En dag är det så dags att se sig om efter en annan sysselsättning. Tigandet har sin egen arkitektur, bygger sina egna katedraler. En dag har man gått där en dag för länge som tegelbärare i dess evighetsbygge. En dag är det så dags att se sig om efter andra lavar, ställningar och hissar. Det bor en verklig lockelse i dessa svala valv. På sätt och vis kan man säga att detta är en skönare och en intressantare konst att tjäna än någon av de andra. När man tänker på vilka väldiga byggnader av tystnad som också har plats på jorden... * Eller ur en annan vinkel: när vi möter en av dessa brustna, dessa räddningslöst kluvna, vad är det som griper oss? Är det själva kampen på tröskeln — eller är det det mörka draget från det okända? * Han menar att det farligaste som finns är att dö och han tror att det enda som kan mot-bevisa det är att man i morgon dag går och lägger en snara om halsen eller stoppar en trave tabletter i strupen. Men herregud, dö vet vi ju att vi ska och i mer än en av oss kan det ringa hemliga klockor av en eller annan metall — jag vill inte säga inför den tanken. Andra talar om fågelsång. Man menar att man ännu ska kunna tala. Har man slutat hoppas på att lyckas över tala — detta liv — detta sår som aldrig vill läkas — ska man i alla fall kunna tala. Själva tonfallet ska ge en mening, själva virvlandet ska lämna kvar en fällning kanske av ett eller annat, själva rörelsen ska bli hängande kvar som en rustning alltid redo att låta sig krypas in i. Återfinnandets glädje, spårhundens glädje! (Därför är det som jag har lämnat så många fläckar vita hos mig: för att det ska bli lättare för dig att räkna samman dina gestalter.) Å, det är inte ord jag saknar! Många önskar sig vingar, breda, tunga —• jag önskar mig de smalaste, de lättaste av vingar. * Alla är mycket yngre än de verkar. Alla har mycket mindre mod. Alla tror att bara de lutar sig mot varandra ska någonstans någon kunna ge det hela stadga. Alla menar att man ska kunna vänja sig. Alla tror att någonstans ett pekfinger ska peka mot en siffra på tavlan. Alla tror att bara man klättrar uppför upprepningens stege — Å du, alla har mycket mindre mod! Någonstans pekar inget pekfinger, någonstans stöder ingen någon. Någonstans är ingen dag och ingen natt, någonstans är inget ljus och inget mörker. I call a spade a spade, men någonstans står ingen spade. Någonstans är ingen. * 260