WALTER DICKSON SMÄRTAN OCH DESS RENING HOS KARL VENNBERG Läsningen av Karl Vennberg för fram en rad tydliga nyckelord. De uttrycker smärta. Inte en poetisk fantasismärta utan en påtaglig fysisk. Sådana ord är ”bränner”, ”svider”, ”fräter”, ”sticker”. När Karl Vennberg i ”När du i detta mörker” (ur ”Fiskefärd”) talar om en kvävande känsla så ser man tydligt just detta att det inte är en sådan smärta som poeterna så ofta kan tala om utan en som kännst ”i denna kvävning som sticker dina lemmar”. Just detta ”sticker” är en pregnant och verklig förnimmelse vid kvävning. För läsaren hålls inte smärtan upp enbart som en bild, han får fysisk kontakt med den. Denna kontakt kan vara så påtaglig att man värjer sig som i ”Blott icke samma ensamhet”, där diktaren säger om ensamheten att den är ”vassare än kniven mot ett öppet öga”. Det är vanskligt att tala om sadism, man blir missförstådd. När jag här använder ordet är det inte för att namnge ett uttalat och verkligt beteende utan jag vill därmed ange en psykologisk komponent i det diktade ordet hos Karl Vennberg. Det syns mig ofrånkomligt att beteckna en rad dominerande ord och uttryck hos Karl Vennberg annat än som sadistiska. Det är en verklighetsnyans i dem som för dem åt det hållet, en den sargande eggens slipning som tränger in till fysiska smärtpunkter hos läsaren. Jämför man till exempel med uttrycken för instängdhet och kvävning hos Artur Lundkvist så framstår dessa senare i all sin paniska uppdimensionering som ett synspel för tanke och fantasi — smärtan hos Karl Vennberg går till nerverna direkt som en sond, han omskriver den inte, han låter oss känna den. All dikt härrör ur alltförmänskliga grundskikt. Annars hade dikt ingenting att säga människan. Vad dikten visar oss är en rening. Hos Karl Vennberg spårar man en rening av det nervöst plågade och plågande elementet i logik, i skarpeggad och ironisk kritik. Också när Karl Vennberg uppträder som satiriker rör han sig gärna med ord och uttryck som ”gör ont”. Exempelvis i ”Vanmakt”: ”Men ingen behöver vara rädd för / att vi skulle kunna ta bort / hans privata / tros eller otros / inväxta naglar / med vår enkla elektrolys.” Själva den saklighetsstil med vilken Karl Vennberg helst arbetar har ett drag av plåga som tilldelas läsaren och diktaren i lika satser. Jämför med saklighetsordet hos Strindberg som är aptitretande på den realistiska känslan (ännu hos Artur Lundkvist har sakordet kvar denna stoffglädje som prakt). Hos Karl Vennberg är sakorden smärtfyllda utfällningar, man kan tala om en plågans kemi och radioaktivitet hos honom: ”Bara vanmaktens / osynliga bottenfärg / är överallt gemensam: / i ljusstrålar och radiovågor / tro och otro / hundnosar och människohänder...” (ur ”Vanmakt”). När Karl Vennberg talar om ”klorets reaktion inför flertalet metaller” så är det sak samma som när han två rader längre fram i samma dikt låter oss se ”smärtans i bojorna infrätta blodsdroppe”. Den stramt ironiska kurialstil som Karl Vennberg med viss anknytning till Kafka med förkärlek använder hör också hit. Det finns mycken laddad och dold smärta i ett ”låt oss på samfälld tillskyndan anta ...” Det finns en hyperbehärskning i denna kurialstil, den göm 262