SMÄRTAN OCH DESS RENING HOS KARL VENNBERG mer dolda dolkar. Dessa formuleringar, som man annars bara finner i opoetiska arkivhandlingar, i juridiska inlagor o. dyk, är som de används av en Kafka och en Karl Vennberg bara skenbart kyliga. Just genom att irritationen, känslohettan, perverterats i sitt uttryck och blivit spelad kyla blir bettet i ordet så mycket vassare. Det finns till och med ett uttryck för skenbar osäkerhet som hör hit. Karl Vennberg kan säga: ”Ja, jag undrar bara” så att det bränns. Dikten ”Fiskefärd” avslutas med denna ironiska ”osäkerhet” och antändningen följer också direkt därpå: ”medan dagen långsamt stelnar till i solljus / och risk för skogsbrand börjar föreligga / i hela södra Sverige”. Det finns en liten mord-brandslukt i den synen. Men det finns en omvändning av denna stelnade men explosivt laddade ljussyn hos Karl Vennberg. Vi kan läsa den till exempel i ”Men även denna sol är hemlös” (”Fiskefärd”) : ”0 att ensam nå sin brännpunkt / och att där förbrännas / o att hemlös återvända / till en evig hemlöshet / — o att lyftas ur ett bål / av lust och lögner / upp mot lysande / berg av eld / hemlöst svängande facklor / skuggor och / silverlik strålglans.” Detta är extasen som den vässade behärskningen stänger inne. En sj älvplågande extas som sublimeras till religiös känsla. Denna dikt tycks mig som en duk lagd över ett ansikte. Uppgivelsen i en brännpunkt, ”o att där förbrännas”, för tanken till sårextasen i en äldre tids Jesushymn, det finns en likhet med stig-matisering i Karl Vennbergs fastnagling vid den egna brännpunkten: ”o att ensam nå sin brännpunkt”. Hela känslolyftningen ”upp mot lysande / berg av eld” är den religiösa sångens. Som nycklar utlämnar sig också uppräkningarna hos Karl Vennberg. Det går att få fram en hel dominant rad av uppräkningsfraser av typen: ”hungerns, vredens, ormens, bitterhetens örter”, ”djupet, elden dunklet”, ”koppar, mässing eller krom”, ”svält och var och likförgiftning”, ”brunört, timjan, gulmåra och blodrot”, ”ombudsman för drifter, myter, mak- KARL VENNBERG ter, himlar eller livets lera”, ”hake hjul och fjäder i din leksaksbil”, ”huggorm, frossört, fibbla, ankartross och avdrift”. Dessa upprepningar har något trolldomsaktigt i sig, åter och åter tecknar de sig som en sorts penta-gram eller besvärjelser. Man märker att diktaren i dem utlämnar sin rytmsignatur. Också denna uppräkning har något plågat och plågande i sig, den knyts i en hård rytm som slår något ifrån sig. Dessa uppräkningar värjer diktaren mot något. En direkt förklaring på arten av dessa magiska uppräkningsrytmer får vi i ”du måste värja ditt liv”, där det heter: ”och du ropar till fjäril och mossa / att frälsa dig för Guds hjärtas / barmhärtighets skull...” Den naturskildring som finns hos Karl Vennberg, och som gör ”Fiskefärd” till en så stark diktsamling, måste ses mot denna bakgrund. Det är ingen naturskildring i vanlig mening, det är en besvärjelse om hjälp, ”för Guds hjärtas barmhärtighets skull”: ”1 går kom årets sista hölass under tak / jag körde själv längs äng med brunört, timjan / gulmåra och blodrot, / och höet sövde mig 263